Vintercykling i mörkret 

Jaaaa, vi ska ut och träna skrek lilla F glatt och kom springande med min pannlampsförsedda cykelhjälm på huvudet. Dessvärre var jag tvungen att göra honom besviken för det var läggdags och jag skulle ut ensam. 

Jag hade glömt hur lång tid det tar att plocka fram och ta på sig alla kläder och utrustning för vintercykling i mörkret. Egentligen är det ju inte så mycket grejer men betydligt fler än en varm sommardag. När jag väl gav mig av insåg jag snabbt att det var värt fixandet för det var verkligen härligt. Jag susade genom mörka skogar i blåsten med snön piskande mot kinderna, det tunna slaskytan på marken som fryst till knakade när hjulen rullade över den och hjärtat dunkade stenhårt. Jag njöt av varje sekund, träning ska inte bara vara enkel och bekväm. Det måste finnas en viss utmaning för att jag ska älska den och älska det gjorde jag idag. 

Det är nåt extra med att vara i skogen i mörkret själv, lite skräckblandad förtjusning när jag ser något som rör sig i ögonvrån eller tror mig höra ett okänt ljud. Jag hoppas att jag får möjlighet till fler pass framöver i mörkret.