Vem kan trösta liten?

Så är vi där igen. klockan är 22, maken ska gå och lägga sig och från Filurens rum kommer ett illvrål som av panikartad skräck. Jag struntar i allt vad foglossning heter och skyndar mig så gott jag kan till hans säng för att ta upp honom i famnen. Han står där och gallskriker och hela mitt hjärta värker av att se mitt barn må dåligt, för det r inga vanliga skrik, de är fyllda av fruktan. Med hjälp av famnen, snuttefilt och en flaska ersättning lugnar han ner sig till slut, gallskriket blir hulkande, hulkandet blir snyftningar och till slut har han sansat sig helt och somnar.

Jag sitter där med min lilla fina pojke i famnen och tänker på hur ont det gör i mig när han inte mår bra. Det har hänt rätt ofta på slutet att han vaknat såhär, det är väl nån period han går igenom. Jag blir så ledsen av att tänka på att han förmodligen är rädd, samtidigt skrämmer det mig hur jag kommer känna den dagen han faktiskt upplever riktiga saker att vara rädd för och bli ledsen av, sånt som inte bara är mardrömmar. Det sägs ju ändå att -små barn små bekymmer, stora barn stora bekymmer. Hur klarar man att ens barn fara illa på ett eller annat sätt? Hur klarar mina föräldrar att se saker som jag och mina syskon gått eller går igenom? Hur orkar man se de man älskar, sin avkomma må dåligt? Där i Filurens mörka rum med honom sovandes i famnen, med lilla My sparkandes i magen hopar sig frågorna och skräcken för framtiden liksom växer.

Vem kan trösta liten, det är en sång som finns på Filurens skiva med barnmusik som han fått av sin mormor. Det är en väldigt vacker sång, jag blir nästan tårögd när jag hör den. Just nu vet jag vem som kan trösta vår lilla, det kan jag och min man. Han har oss hos sig och de få stunder han inte har det har han mormor eller farmor där. Min högsta önskan just nu, denna kväll är att han alltid kommer ha någon som kan trösta eller åtminstone hålla hans hand, finnas vid hans sida oavsett vad han kommer gå igenom. Jag önskar honom tryggheten i att veta att han aldrig behöva vara ensam om han inte vill och styrkan i att våga göra saker ensam och tron på sin egen förmåga. Jag kan inte veta idag vilka vägar han kommer vandra, jag vet bara att jag vill finnas vid hans sida när han behöver det och jag hoppas att jag kommer ha styrkan att ge honom trygghet.