Tack för att ni finns!

juli 16, 2014 0 av momentsbymary

Förra graviditeten var tuff, men denna måste jag klassa som än värre. Foglossningen dök upp innan jag ens visste att jag var gravid och kryckorna behövdes redan i v 17, illamåendet kom någon vecka tidigare denna gång och precis som förra håller det i sig genom hela graviditeten. Halsbrännan har nått den där överjävliga nivån när den aldrig riktigt försvinner, oavsett mirakelkurer och sen den där huvudvärken… Rent fysiskt har det alltså varit värre än med Filuren.

Hur det varit psykiskt borde vi inte ens prata om, det har varit en sån berg- och dalbana. Jag har stött på väldigt jobbiga saker under graviditeten och jag har också haft helt underbara stunder av lycka. Det är en sån skillnad att redan ha ett barn, jag kan inte vila på samma sätt och jag vill ju egentligen inte vila heller. Det är väldigt frustrerande och sorgligt att känna att jag inte klarar det jag önskar. Jag skulle vilja leka mer med Filuren, jag skulle vilja kunna jaga honom över gräsmattan, sätta honom i bärstolen och gå långa skogspromenader, kunna bära, dansa, hoppa och busa loss totalt med honom. Samtidigt är det han som gör att jag ser till att orka mer än jag annars hade orkat. Det är han som många, många gånger skänker mig den ovärderliga lycka som gör varje dag speciell.

Jag har nu kommit in i vecka 34 och jag kan knappt förstå hur jag ska orka en dag till, men det gör man ju, det finns ju inget val. Jag är totalt utmattad, jag är också så psykiskt trött och det känns som att jag hela tiden balanseerar på gränsen till sammanbrott. Minsta lilla grej, negativ som positiv så strömmar tårarna till.

På nätterna försöker jag sova men det går bara inte. Jag tror egentligen inte att illamåendet, smärtan och halsbrännan ligger bakom det. Visst stör det men jag tror att det inte funkar för mig att sova som gravid helt enkelt. Numera ligger jag och vrider och vänder mig, är jättenära att somna men vaknar upp och timmarna går. Jag brukar somna kring 05.30 och vakna en halvtimma senare sjöblöt av svett. Det är såklart inte lätt att ha energi under dagen då. Jag biter ihop, biter ihop mot smärtan, tröttheten, illamåendet och jag biter så hårt att jag blir totalt slut. Jag vill le, jag vill vara en glad, positiv person. Jag vill vara en fantastisk fru, mamma, vän, dotter och syster men det går nog inte jättebra jämt. Allt oftare svartnar det för ögonen och jag ligger utmattad timme efter timme på sängen utan att kunna göra något, jag bara ligger där och mår riktigt dåligt och alla tankar jag tänker har en tendens att bli svarta.

Nä, det är inte alls roligt alla dagar, men ibland är det roligt några minuter eller till och med timmar vissa dagar. Det är den tiden som är så ovärderlig. Jag har lärt mig att det visst kan vara bra att bita ihop ibland. Det gäller bara att veta varför man biter ihop. Biter man ihop för att träffa vänner, för att kunna le och njuta av en stund tillsammans med människor som gör en glad, då är det självklart värt det. Biter man ihop för att kunna göra något man älskar, som får en att le och att känna hopp, ja då är det värt det också. Den här graviditeten har jag varit duktigare på att faktiskt finna de där tillfällena då jag borde bita ihop, för att få mer energi. Jag har vågat göra vissa saker som jag ville göra och det har slitit men det har gett mycket mer än det kostat.
image
En ovärderlig stund av vila på Selma spa

Jag hade ett fint stöd även förra graviditeten men inget går upp mot hur det är nu. Jag har så många fina människor omkring mig. Varje leende, uppmuntrande ord eller peppning betyder så mycket för mig. Människor som jag träffar som ger komplimanger till Filuren, fina kommentarer på Instagram och i bloggen, söta sms, telefonsamtal och härliga mail alla betyder väldigt mycket för mig. Det är många gånger så att de sakerna får mig att orka mer, att ta mig en bit längre, att resa mig ut soffan fast kroppen känns så tung att jag inte trodde det var möjligt. Jag har en så fin familj, goa vänner både nära och långt borta och underbara bekantskaper. Jag har människor som jag bryr mig om och som bryr sig tillbaka, vad mer kan man önska?

Jag frågade mig tidigare idag hur jag skulle orka runt 7 veckor till och jag vet ju egentligen hur. Jag orkar för att min man finns, för att Filuren finns, för att pyret i magen finns, för att min familj finns och för att ni finns. Tack!