Ständigt de där framtidstankarna
Allt oftare kommer tankar som gör mig matt, funderingar på vad jag ska göra med framtiden rent yrkesmässigt. I två år har jag funderat men det kommer inga svar till mig, jag blir bara mer och mer förvirrad. Jag skulle haft tid att jobba mot ett mål, om jag hade något. Jag hade kunnat läsa distanskurser, lärt mig saker själv eller sökt information men eftersom jag inte har en aning om vad jag vill så sitter jag bara här och ser tiden gå.
Tids nog kommer det, när det är dags så vet du. Så fungerar det ju inte, jag har letat efter svar i många år egentligen. Det hade varit så bra att kunna lägga grunden här, under mina år av föräldraledighet. Jag kommer inte ha samma möjlighet att läsa senare, för jag kan inte få lån och bidrag för det. Nu under föräldraledigheten hade det ju gått att läsa.
När jag vet vad jag vill, då är jag bra på att satsa. Jag har väldigt lätt att lära mig saker om jag är intresserad, men om jag inte vet vad jag vill då har jag jättesvårt att motivera mig att göra något alls. Den dyrbara tiden går, jag blir rastlös av att vara hemma och inte veta vad jag vill och jag känner mig allt oftare understimulerad.
Jag har en utbildning, eller egentligen två universitetsexamen, men för varje dag som går just nu känner jag mig mer och mer säker på att jag inte vill arbeta med det jag utbildat mig till. Jag vill inte jobba med sådant som är trasigt, ledsamt, jag vill göra något konstruktivt och få njuta, le, växa, skratta. Jag drömmer om att ha ett mål, att satsa, att brinna för något och just nu tror jag att det jag skulle behöva allra mest är något vettigt att göra som gav mig en utmaning mer än bara som förälder. Det är nog så att jag skulle behöva träffa folk, lära känna nya människor. Jag älskar att hänga med barnen hela dagarna men jag skulle nog må bra av att vara bara med vuxna ibland.
Äh dessa framtidstänkande man har.. men jag tror att det är aldrig för sent att byta bana. Det är aldrig för sent att ge sig in i något nytt. Det handlar bara att man ska våga, för vi människor är så beroende av trygghet, så bryter vi loss från den i vetskapen om att man kommer fixa det oavsett så kommer man att lyckats på ett eller annat sätt. Framförallt så har man prövat! Det värsta som kan hända är att man kommer på att man inte alls trivs med det nya, då får man backa ett steg.
Har själv funderat och gjort massor i mina dagar som fått mig att bli lite klokare på vad jag vill bli. Har jobbat i många olika branscher men TROR jag vet vad min dröm är.. att bli barnsjuksköterska/barnmorska! Även om vägen dit ät lång så har jag oxå lätt för att lära mig och hoppas att det är rätt väg för mig trots de omtalade dåliga arbetsförhållanden, löner osv.. men det är något jag brinner för, barn! Så förhoppningsvis till hösten sitter jag i skolbänken igen…. yeeey!
Lycka till och mitt största råd är att gå efter magkänslan, den är oftast rätt! ♡