Skutbergets framtid – jag önskar att Karlstads kommun kunde satsa på sina invånare

Det här inlägget handlar om Skutberget i Karlstad men också om folkhälsan, om vilka prioriteringar som görs och var man väljer att satsa pengar. Det är ett område jag funderat mycket över på slutet. I mitt arbete med människors psykosociala hälsa försöker jag att ägna mer och mer tid åt att lägga fokus på hälsofrämjande insatser och fundera på vad man kan göra för att människor ska ”må bra” snarare än att ”de inte ska må dåligt”. Som det ser ut i vårat samhälle idag läggs de största resurserna på att minska skadan där det redan gått illa, att laga det som gått sönder istället för arbetet med att det aldrig ska behöva hamna där från första början. Vi jobbar med människors ohälsa snarare än hälsa vilket jag tycker är att inte fel perspektiv.

För mig är det otroligt viktigt att må bra själv eftersom jag på sätt och vis är mitt verktyg i arbetet. Mina tankarna handlar således om hur såväl jag själv som andra kan må så bra som möjligt och i det jag läser, hör eller själv upplever ser jag mönster. Det rör sig om en strukturell fråga, ett sätt att beröra och hantera ett ämne på ett betydligt bredare plan än bara individnivå. Eftersom jag är mån om att må bra själv, framförallt psykiskt ägnar jag mycket tid åt att fundera och analysera kring hur jag lever och vad som gör att jag finner balans och lycka. Det låter kanske ganska flummigt men som naturvetare i botten är jag en riktigt entusiast av ett evidensbaserat förhållningssätt. Vi är alla olika men jag tror man lär sig mycket av att förstå sin egen resa.

Att leva aktivt, att röra på sig men också att kombinera det med en ”mental vila” och en själslig upplevelse tror jag är något som gör oss alla gott. Vad menar jag då med en ”själslig upplevelse”. Jag tänker framförallt på att kunna fånga det vackra och värdefulla omkring oss i det som är gratis, det som finns framför ögat men som vardagsstressen kanske gör oss blida för. Det kan handla om solnedgångar, fågelsång, en glittrande vattendroppe längst ut på ett daggigt grässtrå, solstrålar genom en trädkrona eller kanske doften av solvarma smultron. Lyckas du sova och äta bra och sedan har möjlighet att få röra dig, komma ut i naturen, men även ta en paus och andas så tror jag att du har betydligt större chanser att må bra och njuta av livet än om du inte får till det där.

Skutberget är för mig en sådan plats där det går att få utlopp för de tre viktiga punkterna, motion, vila och själsliga upplevelser. Jag skulle säga att det kanske är den viktigaste sådana platsen jag har här i Karlstad och därmed är platsen otroligt värdefull för mig. Jag vet att jag inte är ensam om att känna så. Som lite av en friluftsmänniska har jag utnyttjat stora delat av Skutberget. Jag har yogat på klipporna, sprungit i spåren, orienterat i trollskogar och på tallheden, busat och badat med barnen på stranden, tagit båten dit och lagt till vid den lilla bryggan, cyklat mountainbikeleden varv på varv, grillat snöiga vinterdagar men också varma sommarnätter, suttit i bastun på motionscentralen och gått dom få stegen ner till Vänern för att svalka mig i det iskalla vattnat, jag har såklart varit där på skolidrott som liten, spenderat varma kvällar på klipporna med vänner i ungdomen, tagit dit barnen för att leka vid vattnet i nutid och ibland smitit iväg hemifrån för att få en viktig tid för mig själv med träning, vila och i en ljuvlig natur. Skutbergets klippor och stränder med det vackra vänerlanskapet är ju faktiskt det som gör att det sticker ut från andra ställen.

Det finns stunder jag känner mig starkare än någonsin, det är när jag är på en plats som gör mig lycklig. Ibland när jag står på ett fjäll och blickar ut över vyerna brukar jag säga ”allt det här är mitt”. Det är känslan jag får och den känslan gör mig otroligt glädjefylld. Allt är mitt, allt det värdefulla. Det är mitt att nyttja, jag äger det inte men det är mitt. Den där tanken brukar dyka upp i mitt huvud ganska ofta när jag är på Skutberget, framförallt stunder då jag tränat och efteråt sitter på en klippa och blickar ut över vattnet. Allt är mitt eller jag trodde i alla fall det. Allt var mitt att nyttja och njuta av, nu verkar det bli ändring på det.

När nyheten släpptes att det eventuellt skulle bli ett Muminland på Skutberget visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Muminland??? Jag har levt i Muminvärlden i ett år. I ett år kunde vi inte hoppa över en bäck utan att sonen trodde att Snusmumriken nyligen varit där, jag kunde inte passera ett mörkt skogsområde utan att få höra att Mårran förmodligen bor där och när vi var ute i skogen så stod plötsligt sonen där med ett förstoringsglas och kollade in växter och sa ”Jag är faktiskt Hemulen”. Många gånger har såklart detta utspelat sig på Skutberget eftersom vi är trogna besökare. Jag tyckte om det eftersom Mumin är harmlöst och gulligt och totalt omodernt. Jag tyckte att det var charmigt att min som tyckte om något inget annat barn bryr sig om. Att leva med ett barn som älskar Mumin lärde mig såklart en hel del om Mumin. Det finns tex ett gäng riktiga Muminfantaster i Sverige, vuxna människor alltså, inte barn. Det finns ett samlarvärde på muminmuggar och det finns riktiga entusiaster som samlar på exakt allt kring Mumin. Det rör sig om ett begränsat antal människor som är låt säga, 100% Mumin, men det är ganska få som gillar Mumin så att man skulle säga att det är ”inne” och få barn bryr sig på det sätt jag tror krävs för en temavärld. Det är såklart inte ”Mumin eller ej” som är frågan här, det är valet av plats. Hade man valt en annan plats hade jag tänkt, ”Ja, ja, låt dom testa och stänga igen. Ingen skada skedd” men så funkar det inte. Det är en plats som för mig känns helig som berörs.

Kommunen har gått ut med att om det blir en Muminvärld så kommer den bara vara på delar av Skutberget, man ska satsat på friluftslivet med. Jag köpte det först, innan den första chocken lagt sig och jag började tänka. Sedan tog jag reda på mer, hur tänker dom? Var kommer friluftslivet finnas? Vilken del är tilltänkt till Muminvärlden? Så fort jag började läsa växte den klump jag redan haft i halsen. Platsen som är avsedd för en privat aktör är den allra finaste delen av Skutberge, den som som är själva Skutberget för många och den del som gör att Skutberget sticker ut bland motions- och fritidsanläggningar. Den bästa delen av Skutberget är alltså tänkt att hamna hos en privat aktör. En plats som för mig och många andra är värdefull året om är alltså inte våran. Den kommer försvinna för en verksamhet som inte är tänkt för oss Karlstadbor utan för turister, en verksamhet som kostar en hel del att besöka och som beräknas vara öppen drygt tre månader om året. Det handlar såklart om pengar, Kommunen vill ha hit turister men man väljer bort sina egna invånare och deras välbefinnande. De säger att de vill satsa på friluftslivet med, men den delen känns halvhjärtad när man från början har tagit bort den allra bästa delen av Skutberget. Jag har svårt att se hur den lugna känslan jag idag får när jag kommer ut ska infinna sig när stora delar är upptagna av Muminvärlden och parkeringsplatser.

Det finns vissa saker som förutom den vackra miljön gör att jag uppskattar Skutberget så mycket som jag gör. Här möts gammal som ung men också personer ur olika kulturer med olika intressen och i olika aktiviteter. Jag har suttit i bastun med damer långt över pensionsålder som berättat hur mycket det betyder att komma iväg med sina vänner och träna, basta och njuta av miljön omkring. Var finns dom nu? Har dom samma livskvalité? Hur går det med deras välbefinnande och hälsa?  Det har varit så skönt att befinna sig där, på en plats för alla som önskar.

Nyligen var jag på en föreläsning som handlade om hur fysisk aktivitet påverkar hjärnan med gynnsamma effekter inom många områden. Jag fick ta del av siffror som visade på hur motion bland annat ökar koncentrationsförmågan, förbättrar minnet, höjer kreativiteten men vad som framförallt var intressant för mig i mitt jobb, förbättrar det psykiska måendet och gör människor bättre på att hantera stress. Att komma ut och röra sig har helt enkelt många vinster. Strax efter läste jag en artikel som behandlade en undersökning bland svenskar som visade att de allra flesta önskar sig mer tid för friluftsliv. För mig blev det lite av en aha-upplevelse att läsa detta. Det handlar inte om att motivera människor att komma ut, det handlar om att hjälpa till att få dom att prioritera friluftslivet bland mycket annat. Då skulle många må bättre.

Efter föreläsningen fick jag massa idéer, drömmar och tankar om friluftsliv, hälsa, välbefinnande och rekreation. Hur får man andra att prioritera friuluftsliv och därmed sitt eget välbefinnande? Självklart handlar det bland annat att finna bra arenor, miljöer och ställen som är lättillgängliga, lockande och stimulerande. Jag blev sporrad av mina tankar, ville satsa, ville hitta min väg att arbeta för en förbättrad Folkhälsa, lyckligare människor och ett långsiktigt tänkande. Jag drömde om att få jobba med att stärka hälsa, inte försöka stoppa ohälsa. I dom drömmarna dök Skutberget upp. Jag tänkte på vilken enorm resurs vi har där, ovärderlig. Jag drömde om tanken att det skulle rustas upp lite men inte bli för tillrättalagt och överdrivet. Jag tänkte mig äventyrsstigar med utmanande inslag, naturinspirerad lekpark, saker som kan locka även de äldre barnen, militär hinderbana, uppfräschning av motionscentralen, kanske några omklädningshytter till badet, vindskydd och fler grillplatser. Jag ville egentligen se Skutberget som det ser ut idag men med en ytterligare satsning på friluftsliv med saker som passar alla åldrar. Det sista jag vill se är dock ökade kostnader för besökare, friluftslivet ska inte vara en klassfråga. Jag önskar ett Skutberget för alla. Någonstans här i mina drömmar släpptes nyheten, Kommunen hoppas på ett Muminland.

Nu har det gått några dagar sedan vi fick veta hur förhoppningarna för Skutbergets framtid ser ut. Jag är besviken på hur lite värde man lägger i en plats som inte går att jämföra med någon annan. Jag tar det nästan lite personligt, känner mig sviken. En av de stora plusen med att bo i Karlstad tas ifrån mig, vill jag verkligen bo här när orsakerna till att jag valt det från början försvinner? Jag känner mig ledsen över att man väljer turisternas pengar framför invånarnas möjlighet till friluftsliv och rekreation. Som vanligt nedprioriteras saker som inte ger pengar direkt utan snarare handlar om att minska kostnader i framtiden. Det långsiktiga tänkandet verkar inte ha en plats i vårat samhälle, har är det betydligt intressantare med snabba resultat och att släcka bränder istället för att se till att det aldrig börjar brinna.

Jag har ännu inte koll på allt omkring planerna för Skutberget, jag vet inte vad man kan påverka men jag vet att jag tänker läsa på och ta reda på mer för är det så att jag som Kommuninvånare har någon som helst chans att påverka utgången för denna just nu tämligen sorgliga historia så tänker jag göra det. Det skulle kännas fel att helt stumt titta på. Jag hoppas få uppleva oändligt många fler timmar på Skutbergets klippor och jag vill så gärna få vara den där nöjda tanten en gång i framtiden som sitter i bastun och delar med mig av några väl valda ord som handlar om vad som verkligen är värdefullt i livet för någon ung som kanske behöver höra det.