Samtidigt på Lesbos
En suddig stulen bild men den visar min lillasyster och en kvinna som precis kommit iland.
Jag vet inte riktigt när det hände, men jag tror det var innan den där bilden började spridas. Ni vet nog vilken bild jag pratar om. Bilden som ger de allra flesta rysningar, kanske en tår i ögat eller ett hugg i hjärtat. Det bilden som fick många svenskars ögon att verkligen öppnas och därmed börja förstå vidden av det som sker i världen. Jag tror det var innan bilden, men efter andra bilder, mycket dramatiska men inte lika träffande (åtminstone för mig som mamma till en liten pojke) som min syster ringde och förklarade att hon inte kunde komma på lillans ettårskalas. Att hon inte skulle komma kändes inte som någon stor grej, lillan kommer ändå inte minnas den dagen. Anledningen till varför hon inte skulle komma gjorde mig fruktansvärt stolt. Ja, stolt och tacksam. Min syster skulle vara ansvarig för en av alla insamlingar och dessutom resa ner till Lesbos för att delta i volontärarbetet. Hon sa något liknande ”jag lägger undan allt och fokuserar bara på detta nu”. Hur många människor är redo att göra något sådant? Tyvärr inte jag, men jag är så glad att de människorna finns.
Ikväll satt jag och läste hennes uppdateringar på Instagram, det skrämde. Jag har suttit och läst de senaste kvällarna, gråtit och funderat. Att det är en hemsk situation har jag förstått men jag tror inte riktigt jag kan ta till mig vidden av den. Jag vet, det står att de stora organisationerna är på plats men det är inte vad uppdateringarna på Instagram visar. De kanske är på plats, men helt klart inte överallt där det behövs, förmodligen skulle oändliga resurser krävas. Jag tänker inte ifrågasätta varför det är som det är, det är bara ett konstaterande, det behövs mer hjälp på plats, här och nu. Det finns privatpersoner som ger allt, hela sin tid och energi för de människor som är på flykt. Jag ställer mig frågan hur de orkar? Hur orkar de möta alla människor på flykt, skadade, sjuka, svältande och även avlidna. Hur klarar de att ta emot människor som upplevt saker så fruktansvärda att de är värre än den hemskaste mardrömmen? Jag tror att dessa människor ställer sig frågan hur skulle vi orka att inget göra? Hur skulle vi bara kunna sitta och se på? Hur skulle vi kunna vända ryggen till och ägna oss åt vårt eget när vi vet vad som sker där ute?
Det finns gånger jag är enormt tacksam över vad människor är redo att göra för andra. Detta är en sådan. Det finns så många som kämpar, sliter och ger allt för att hjälpa andra, människor som inte har någon egen vinning i det hela mer än att fylla sitt behov av att minska lidandet för andra. Att arbeta med att stödja människor, finnas där, vårda, och faktiskt rädda handlar i mångt och mycket om att jobba för sin egen skull, för det sker i det tysta. Jag önskar så att det snart kommer nyheter om mer hjälp på plats, att de stora organisationerna finns där och att lidandet minskar.
Jag sitter här i Karlstad med tårar i ögonen men min gråt hjälper inte de som gråter samtidigt på Lesbos, medkänsla på andra sidan Europa utan att agera ger inget i en sådan här situation. Alla kan vi göra något och jag gör mitt på mitt sätt, tillsammans blir vi förhoppningsvis starka.