Plötsligt händer det

Bland det mest fantastiska med att vara förälder är alla stora händelser i vardagen, förändringar, utveckling, överraskningar och ljusglimtar som barnen bjuder på.
Idag fick jag uppleva ett sådant där fantastiskt ögonblick. Lilla F har alltid högljutt protesterat när saker gått mot hans vilja, då menar jag ända sedan han var riktigt liten. Han har även en förmåga att strunta i vad vi säger när vi säger nej, då kör han bara på utan att lyssna. Han har en stark vilja.

I förmiddags låg jag i soffan, oförmögen att göra något annat efter magsjukan. Jag såg lilla F ta en stolt köket och börja dra mot köksbänken. Jag tittade på honom och sa att han inte fick göra det just nu. Det här scenariot har utspelat sig otroligt många gånger, alltid med samma utgång, lilla F har blivit arg, fått ett utbrott, försökt dra iväg med stolen ändå, skrikit och allt det där andra som hör till när vi hindrat honom. Idag hände något annat. När jag sa till honom att han inte fick just nu tittade han bedjande på mig, sedan tittade han med en min mot köksbänken som visade exakt hur sugen han var på att klättra upp där. Jag bad honom ställa tillbaka stolen och han stod där ambivalent, lyda mig eller göra det han var sugen på men inte fick. Jag låg och tittade på honom och blev sådär otroligt lycklig över att han inte bara låtsades som han inte hörde och istället körde sitt eget race som vi är vana vid. 

Som ett under ställde han tillbaka stolen, jag skrattade och bad honom komma till mig, gjorde high five och förklarade hur glad jag var att han lyssnade på mig och gjorde som jag bad honom. Det var första gången jag upplevde att han inte testade om det gick att få sin vilja igenom genom att få ett utbrott. Klart som sjutton att jag ville förstärka det beteendet. Jag vill absolut inte ha barn som inte testar sin omvärld med det vore väldigt skönt om testande kom i lite mindre omfattning än vad som varit. Idag hände det och det var på något sätt en lättnad att se, han kan lyssna på vad vi säger, det kommer tids nog.