På väg mot drömmen
I oktober 2012 stod jag på Storfjället och blickade ut över Östfjället. Med en blandning av förväntan och vemod stod jag och funderade på framtiden. Jag insåg att det var sista eller näst sista gången på lännge jag åkte till Sälen fri att göra vad jag ville. I magen fanns en liten sparv som vi just sett för första gången på ultraljud, vår lilla Filip.
Jag visste inget då om att vara mamma men jag förstod att livet skulle förändras på många sätt. Att bli mamma var den största drömmen, tro mig det fanns inget annat jag önskade mer, men jag visste att det skulle innbära att jag skulle få välja bort andra, mindre viktiga men fortfrande omtyckta saker. Att vara förälder innebär att inte allltid kunna göra vad man vill, för min del betydde det framförallt första åren att sällan kunna göra vad jag ville. Jag fick helt enkelt lägga om min vilja till att passa den nya familjekonstellationen. Inget är bättre än att vara förälder, men jag tänker inte ljuga om att det precis alltid är roligt att inte kunna göra de saker som jag tyckte allra bäst om i livet innan barn.
När barnen nu blir äldre känner jag en större frihet. Jag kan gå ut och springa tillsammans med min son. Han cyklar bredvid och det blir såklart på hans villkor, men jag tar mig åtminstone ut. Jag kan ta med barnen ut i skogen, det blir inte någon lång och terapeutisk vandring, men det blir frisk luft och nya upplevelser. Vi kan hitta på mängder av roliga saker som inte fanns i livet innan barnen, de är den största gåvan i livet, men ibland saknar jag vissa saker som var självklara tidigare.
Då uppe på fjället, för drygt fyra år sedan, insåg jag att det skulle bli tufft att inte kunna åka till Sälen och bara ta för sig av motion och natur som tidigare. Inga långa långa vandringar med min man, inga cykelturer på smala slingrande stigar ihop, inga tysta stunder sida vid sida med bara fokus på fjällnaturen. De där dagarna i Sälen för fyra år sedan tog jag in varje stund av frihet på fjället, för jag visste att det skulle dröja till jag fick känna den igen.
Dom som känner mig eller läser bloggen då och då vet att vi har det bra i Sälen med barnen. Vi har det inte bara bra, vi har det fantastiskt. Det finns så mycket att hitta på, men allt anpassas såklart efter dom. Varje gång jag är där pirrar kroppen av längtan efter att åka dit och vara min egen, kunna göra vad jag vill. Nu är tiden för det här, jag ska åka till Sälen utan familjen. Jag ska få sköta mig själv, göra det jag vill, gå där jag vill gå och det ska bli helt otroligt. Det handlar bara om ett par dagar, men det får mig att le så kinderna nästan värker. Jag ska få åka dit mitt hjärta hör hemma och kunna följa mitt hjärta dit det vill föra mig. Det ultimata hade varit att åka dit på sensommar eller höst, men att göra det nu, här i vintern är verkligen inte fy ska heller. Vad jag längtar efter denna helg, jag förstår inte hur jag ska kunna sova inatt. Det är som dagen innan julafton när jag var liten!