På väg…

Med ett litet pirr av förväntan sitter jag på tåget som rullar ut från Karlstad och ska ta mig söder ut.

Det skulle vara en lögn att påstå att alla dagar är lätta. Inte ens de flesta är lätta, kanske ingen om jag tänker efter. Jag vill inte att det ska vara självklart och enkelt hela tiden, jag vill testas. Utmaningar stimulerar och får mig att växa men nu har testen varit onödigt många på slutet. Min gissning är att de flesta med barn som kämpar med sig själv och sin omgivning precis hela tiden känner igen sig i att krafterna tar slut, tvärslut. För att kunna bemöta och verkligen möta lilla fröet måste jag samla ny kraft. Jag behöver en paus.

Jag är bortskämd med att bara kunna lämna hemmet såvida min man är ledig. Han beklagar sig inte över att vara ensam med barnen, vill snarare vara det ibland, men jag vill sällan vara ifrån dom. Det är en svår balansgång. Jag vill vara med dom jämt, jämt men jag behöver en stund iväg från dom för att andas och samla kraft.

Nu sitter jag i alla fall på väg bort och jag saknar familjen redan men ser med förväntan fram mot ett dygn i Göteborg. Jag älskar att vara ute och resa. Det behöver inte vara några långa turer, allt blir ett äventyr om jag bara ser det som verkligen finns runt omkring. Förutom att bara få slappna av och kunna ägna mina sinnen åt precis det som faller in för stunden ser jag fram emot att få lära känna nya människor och se nya platser och miljöer.

Nu ska jag sätta mig och blunda ett tag och bara andas. Det här är mitt dygn och när jag kommer hem igen tänker jag göra det med nya krafter och ett leende i sinnet.