Om pseudotvillingar och deras risker

Jag har tänkt på det ibland, framförallt under graviditeten och i början av tiden som tvåbarnsmamma, nackdelarna med pseudotvillingar. Man brukar ibland kalla syskon som föds med mindre än ett och ett halvt års mellanrum för pseudotvillingar, alltså ”liknande tvillingar” och det har såklart att gör med att de är gaska nära i ålder.

Vi har 1 år och 5 månader mellan barnen, en åldersskillnad som i mitt huvud är det självklara, för det är ju den enda vi känner till. Jag är så otroligt glad att vi kunde få ett barn och att sedan även kunna få ett till var som livets största bonus. För oss har inte fokus någonsin legat på när de kommit, hur långt mellan eller vilket kön de haft. Vi är bara glada och tacksamma att de kom till oss.

När jag återvände till min barnmorska för hälsosamtal nio månader efter att jag varit där höggravid så lät det nästan på henne som att detta var en liten olycka, aldrig någonsin har jag tänkt på det så. Jag tänker på lillan som en oväntad present. Som när man får det där man verkligen önskat men inte visse hur mycket man ville ha det förrän man öppnat paketet. Den känslan är det fast flera hundra tusen gånger om. Fler personer har reagerat och tyckt att det är tätt mellan barnen, framförallt de som är generationen över oss. Ibland har vi fått höra ”men oj hur ska det gå”, ”stackars F som måste växa upp så fort” och liknande saker. Det är såklart inte så jättepeppande att höra. Många gånger när jag läst om pseudotvillingar har jag också fått läsa att det inte direkt är fördelaktigt att barnen kommer så tätt och att det medför vissa risker. Ibland är det väldigt luddigt vad riskerna innebär, andra gånger beskrivs det mer konkret. Framförallt återkommer det att risken för psykisk ohälsa är större hos pseudotvillingar än syskon med större åldersskillnad.

Att få barn tätt är idag inget ovanligt, jag vet många som har fått sina barn tätare än våra och jag tror att det kan ha blivit vanligare de senaste åren (tror, har inte kollat upp det). Det är i alla fall inte något ovanligt men fortsatt finns det många som reagerar på den lilla åldersskillnaden och det kan se väldigt olika ut vad folk tar upp. Allra oftast får vi höra att barnen har tur som är så nära varandra i ålder och har så stor glädje av varandra. Det är såklart det vi vill höra, för det finns inget viktigare för oss än att vi i familjen har det bra ihop. Sedan kommer grodorna, eller ibland de rent av dömande kommentarerna. Jag har aldrig haft problem med att bemöta det, för mitt svar är helt enkelt, jag är så otroligt glad att vi kunnat få två barn. Det dyker ändå upp negativa åsikter, ibland som verkar ha belägg och ibland inte. Ett exempel är texter som den under länken här.

Vad ska man då göra när man hör att ens barn är utsatt för större risk att må dåligt? Tänka att det här är bara påhitt? Tänka att jag vet ju att det gått bra för den och den så det är säkert bara fel? Det är klart att det inte är roligt på något vis att höra eller läsa att ens barn inte har de bästa förutsättningarna, för är det något man i regel vill så är det att erbjuda sina barn det bästa. Det kan alltså vara enklast att säga att detta bara är dumheter, för vad ska man göra? Barnen finns redan här, det går ju inte att ändra på det. Är vi dåliga människor som utsatt våra barn för risker? Om man istället tar några djupa andetag, som jag fick göra de första gångerna jag läste om vilka risker som finns så dyker förhoppningsvis de mer konstruktiva tankarna upp.

Det verkar finnas ökade risker för vissa saker framförallt i det psykiska måendet när syskon kommer tätt. Jag har valt att acceptera att det är så, att våra barn inte har de ultimata förutsättningarna, men just att få att syskon tätt är bara en av många faktorer som kan påverka den psykiska hälsan. Vi tänker såhär, vi tar reda på riskerna, blir medvetna om dom och kan på så sätt undvika dom. Ett exempel som ofta nämns är att det äldre barnet kan bli stressat och få prestationsångest, dels för att det ”inte får vara litet” när syskonet kommer och dels för att det yngre syskonet kommer ikapp. En sådan sak är gaska lätt att möta om man är medveten, det gäller bara att tänka på hur man beter sig, agerar och uttalar sig. Det är vi vuxna som påverkar barnen och det redan tidig genom att överföra våra normer, värderingar och åsikter till dom. De lär sig genom våra uttalanden och ageranden.

Förutom att se till att vara medveten om precis vad som kan innebära risker och på så vis kunna aktivt arbeta för att minimera dom är det viktigt att se den andra sida, att öka förutsättningarna för välmående. Vad är det som gör att barn mår bra, hur ska vi bemöta barn för att de ska utvecklas och vilka förutsättningar är gynnsamma för barnen är frågor som jag har ställt mig. Som jag skrev tidigare är syskontäthet bara en faktor av många som kan påverka hur barn mår psykiskt. En annan faktor som är svår att påverka fullt ut är arvet, psykisk ohälsa är många gånger ärftlig. Det betyder inte att det är kört om man har det i generna, det betyder att vi kanske bör vara uppmärksamma på tecken, kunna arbeta tidigt för att stärka individer och ge dom rätt hjälp tidigt. Att möta livets och sina utmaningar blir helt enkelt lättare med rätt verktyg.

Men nu över till det där med att öka förutsättningarna för hälsa, jag tror inte man behöver läsa långa kurser i barn- och ungdomspsykologi, vara felfri som människa eller ha superkrafter. Däremot tror jag att det är otroligt viktigt att ta sig tid att vara lyhörd och att ibland tänka ett steg längre, studera barnen och fundera på vad det är man ser. Vad betyder egentligen agerandet och orden, för många gånger finns något bakom. Att ha tid för barnen, bara dom är något jag tror är otroligt viktigt. Jag menar inte att man måste var med dom jämt, men ja tror att det är bra att när man är med dom ibland, gärna ge dom stunder av sin fulla uppmärksamhet, strunta i TV, i krångel med kollegorna, att priset på bensin gått upp eller ner, lägg undan mobilen, stäng ner datorn och bara ägna dig åt barnen. Det är det allra finaste du kan göra för dom. Titta på dom, se hur värdefulla dom är.

Det finns mycket vi gör här hemma för att ge våra barn de bästa möjliga förutsättningarna att utveckla en god psykisk hälsa utifrån de möjligheter vi har. Det finns ingen mening med att gå in på alla dom, för barn är olika och alla behöver inte samma saker. Fanns det en generell plan över hur man skulle vara som förälder hade det förmodligen varit rätt lätt och ganska trist. Nu är det inte lätt och sällan trist, ständigt måste vi fundera och omvärdera det vi gör. Jag har aldrig i livet känt mig så utmanad som i mitt föräldraskap och ingen i världen har testat mitt tålamod som barnen, och ibland brister det för jag är bara människa. Tor mig, många gånger hade jag kunnat göra många saker bättre, men jag har en stark tro på att man inte ens behöver vara halvt perfekt, det räcker med att göra sitt bästa så långt orken håller. Det är väldigt få människor som vill sina barn illa och orsakar dem skada med vilja.

Så var det de där riskerna med att få barn tätt. Ja, jag tror att det kan finnas viss sanning i siffrorna med de förhöjda riskerna för psykisk ohälsa. Jag tror också att det bara är en av många faktorer och jag tror att är vi medvetna kan vi minska riskerna för ohälsa och samtidigt bygga på det som är hälsofrämjande. Jag vill tro att vi människor genom vårt sätt att hantera olika situationer, vårt agerande och bemötande har en stor förmågatt påverka en människa och dennes mående i positiv riktning och den biten är det jag framförallt tror att det är mest fördelaktigt att jobba med. Bygger vi starka individer kommer de ha större chanser att kunna möta de utmaningar livet bjuder, oavsett vad det beror på.

Det finns inga bra sätt att beskriva den komplexa och starka relation våra barn har. Jag ser så många fördelar med att dom är nära vandra i ålder och utveckling och när jag ser dom ihop finns ett syskonskap som kan kallas magiskt. Visst kan bli trött på människor som ifrågasätter eller ”oroar sig” men det finns inget som kan ta bort glädjen när jag ser det speciella bandet mellan våra ”nästantvillingar”.

Jag vet att det här inlägget kan uppfattas som att det skulle vara något fel med att leva med psykisk ohälsa, det är absolut inte det jag vill förmedla. Jag önskar mina barn bara lyckliga dagar men jag vet att de inte bara kommer ha det. Den psykiska ohälsan är många gånger något tyst som finns där bakom stängda dörrar, bakom lugna fasader, ett skrikande hål av smärta, ett mörker som suger allt ljus från omvärlden, ett töcken som hindrar en att förmås sig att göra något alls, en uppgivenhet som tömmer ut allt som kallas glädje och ork. Psykisk ohälsa har många ansikten och finns överallt, även om den långt ifrån alla gånger syns. Det är inget jag önskar någon, framförallt inte dom jag älskar. Det är inget som hindrar mig från att älska dom som måste leva i det. Jag vet också att oavsett vad som funnits bakom, nu och framöver så kan man inte alltid undvika att människor mår dåligt. Det går inte att styra allt, det går bara att försöka jobba på de bästa förutsättningarna.