När tårar rinner…
Jag säger det så ofta, det går för fort. Tillslut säger jag det av mig själv, nästan som en robot men det är så att det faktiskt ligger mycket känsla bakom orden fast det nästan inte märks. Idag blev det så påtagligt, jag gick igenom alla barnens urvuxna kläder inför rensning och försäljning. De små pytte-pytteplaggen såg så minimala ut, har barnen verkligen haft dom? Jag vek ihop små bodys och byxor och tårarna började rinna. Våra älskade skatter har varit så små, jag har fått klä två små bebisar i miniplagg, fått ha dom sovandes mot mitt bröst, fått ligga den där stunden man är vara kvar på förlossningen och tänkt at jag och min man skapat ett underverk. Vi har två små underverk, två gåvor som jag absolut inte tar för givet.
Jag satt där med tudelade känslor, lyckan över det jag har och har haft, sorgen över att tiden går så fort men även ett stygn av sorg för att vi inte kommer ha dessa upplevelser igen. Fram till för sex månader sedan trodde jag aldrig att jag skulle skriva detta MEN jag önskar att vi kunde skaffa fler barn. Det känns konstigt att skriva det, det har alltid varit två i tanken, utom första tiden efter att lilla F kom till oss, då tänkte vi att ett barn räcker. Men nu sitter jag här och önskar att jag var yngre, att min kropp klarade att vara gravid igen, att vi fick uppleva resan att få bli föräldrar till ännu ett underverk och att lära känna denna lilla människa.
Jag har hört lite med vänner, vissa säger att de kände när de var klara att nu är det perfekt medan andra menar att längtan efter ännu et barn aldrig försvinner. Det verkar ännu en gång som vi människor är olika. Jag tillhör kanske skaran som alltid kommer drömma om ett till eller så kommer jag med tiden känna att de här två var rätt för oss. Jag har väntat ända sedan lillan kom på att känna att jag inte vill ha fler, men det har inte kommit än.
Jag ska nog vara glad att min kropp gjort sitt, att den inte klarar fler barn, för då behöver jag inte fundera på om vi ska försöka få fler barn eller inte. I grunden är jag så lycklig över att ha de underbaraste små busfröna här, varje stund är jag tacksam för att de finns, även om jag har så svårt att förstå att de fått plats i de där pyttekläderna.
Hej!
Känner så igen mig i det där med kläderna! Tiden går för fort! Att se och ta i den där första lilla pyjamasen… Har min tjej varit så liten! 😍 Stoppa tiden! Jag försöker så gott som att njuta av tiden men det är inte alltid lätt..
Jag har många gånger funderat på om vi ska ha ett barn till eller inte. Jag fick förlossningsdepression en vecka efter att vår dotter föddes… Så rädslan finns där att jag kanske får det igen och jag vet inte om jag orkar gå igenom det en gång till… Får se vad som händer i framtiden!
Skickar en styrkekram till dig!
Jag kan känna detsamma ibland, att jag önskar att jag börjat lite tidigare så att jag kanske haft ork till en till men det finns inte. Nu är det annat som ska fixas för att livet ska bli lite mer lätt att få ihop. Jag kramar mycket på min lilla