När Filuren kom till världen – varning för förlossningsberättels
Den här förlossningsberättelsen skrev jag i början av april 2013, alltså för snart ett och ett halvt år sedan. Min fina vän Annicka plockade fram den och oj vad många starka minnen den väckte. Den väckte också en viss skräck inför stundande förlossning men framförallt förväntan. Det är något otroligt speciellt det där med förlossningar och det är inte alls konstigt att de som genomgått en eller flera gärna pratar om det.
_____________________________
I tisdags natt kl 4 efter ett toabesök kände jag en ond sammandragning. Det har kommit sådana till och från under de senaste två veckorna så jag reagerade inte på det. Eftersom läkaren på förlossningen sagt efter kontroll på söndagen att inget skulle hända än på några dagar var jag helt inställd på att ta två panodil och så skulle det onda försvinna (var inne på kontroll pga minskade fosterrörelser).
Jag surfade runt lite på nätet och väntade på att panodilen skule verka. Men det gjorde ondare och ondare istället. Därför började jag klocka det jag trodde var förvärkar, de kom med 8 minuters mellanrum. Jag surfade vidare och klockan sex var det istället 6 minuters mellanrum och gjorde ännu ondare.
Jag ställde mig i duschen och efter det började jag packa förlossningsväskan mellan värkarna, ifall de skulle leda till något. Robert vaknade och frågade vad jag sysslade med, han tog det mer på allvar än mig då han hörde hur jag var tungen att andas genom varje värk. Han beordrade mig till soffläge och packade vidare på egen hand.
Vid 07.40 ringde jag förlossningen för att rådfråga hur jag skulle göra, värkarna kom då med ca 3-4 minuters mellanrum och det gick inte att andas genom dom utan att jag stönade, nästan skrek av smärtan. De tyckte jag skullet ta två panodil och avvakta eftersom jag var förstföderska och de sa att det förmodligen var några timmar kvar innan jag behövde åka in. Jag tog pandilen men efter en halvtimma trodde jag att jag skulle svimma av av smärtan, försökte ta mig genom värkarna genom olika ställningar mm men det funkade inte alls. Tensapparaten gick på högvarv under varje värk nu. Jag hade dragit upp den i bott utan att märka det. Jag ringde förlossningen och grinade och de tröstade och bad mig komma på direkten. Vid det här laget var det ca 3 minuter mellan värkarna men ungefär varannan var dubbelvärk, alltså utan paus.
Resan till förlossningen tar ca 7 minuter och jag beövde bara genomlida tre värkar i bilen. Väl inne på sjukhuset var jag helt förstörd. Det gjorde så obeskrivligt ont och jag visste inte hur jag skulle kunna stå på benen, jag började falla mot marken. En städerska såg oss, hämtade en rullstol och körde mig upp till förlossningen där jag genast hamnade på ett rum och fick instruktion till lustgasen. Lustgasen hjälpte faktiskt lite, nog mycket för att jag skulle sansa mig så att de kunde göra iordning för dropp och ta uppgifter och koppla på de där sakerna man har på magen.
Vid undersökning var jag 3 cm öppen och tydligen hade vattnet gått. När det kan ha skett har jag ingen aning om. När jag varit på undersökning på söndagen hade jag ju mycket vatten och inte hade det sipprat så det borde märkts. Jag känner mig lite snuvad på upplevelsen.
Jag har väl haft bilden av att vid en förlossning hamnar man ensam på rummet långa stunder åt gången. Så var det inte. Jag hade någon hos mig hela tiden. Det var liksom full action. De satte EDA:n så fort läkaren kunde komma men jag märkte det inte för just då hade jag kört på så hårt med lustgasen att jag var helt borta. Jag trodde bara att jag haft besök av en smurf på rummet men det var tydligen läkaren. Mina värkar kom mest som dubbelvärkara och när jag väl fick någon paus varade den inte många sekunder. En stund efter EDA:n var lagd kändes allt så mycket bättre, då surfade jag runt lite, uppdaterade facebookstatusen för att ingen skulle fatta att saker var på gång och skickade något SMS. Sen blev jag beordrad att gå och kissa och efter det var smärtan lika hemsk igen. Jag fick i alla fall några minuters lugn.
Det känns som jag var på förlossningen i värkar ett par timmar bara men tydigen var jag där från 8.45 till kl 14.45. Jag blev väldig väl omhändertagen av barnmorskorna och en student som var vid min sida hela tiden. Jag blev guidad genom hela upplevelsen på ett enormt bra sätt. Robert var jättelugn och stabil och hela tiden där han skulle vara. Jag kan inte fatta att han sagt innan att han skulle stanna på parkeringen och vänta på att jag blev klar med födandet för att han aldrig skulle klara av att vara med, han var ju världens klippa hela den dagen. Jag passade på att prata med barnmorskan när han var borta och berätta om alla rädslor jag hade för att barnet inte skulle leva, inte vara friskt mm. Det var väldigt skönt, dessutom var de duktiga och förstående och hjälpte mig med informtion så att jag inte behövde oroa mig.
De sa till mig att jag hade ett väldigt intensivt värkarbete med ovanligt starka värkar och jag kan väl påstå att det var rätt jobbigt, faktiskt så jag ville ge upp ibland. Tydligen gjorde det lite överdrivna värkarbetet att EDA:n inte funkade heller. Jag tyckte att lustgasen i alla fall gav mig ett lugn jag behövde för att vara fokuserad och samlad. Det är just de bitarna jag vet är min styrka i väldigt jobbiga situationer- att fokusera, inte flippa ut, inte få panik. Jag minns att barnmorska sa nån gång under förlossningen att det var så jobbigt att föda och att det jämfördes med att åka Vasaloppet just vad gäller fysisk utmattnning. Minns att jag svarade att jag har åkt Vasaloppet två gånger och hade faktiskt lovat mig själv att aldrig göra det igen och att jag därför kände mig riktigt lurad.
När jag var färdigt öppen började värkarna avta men det kom inga krystvärkar. Jag var väldigt slut vid det laget och tyckte det var skönt med en paus men barnmorskan förklarade att de behövde lägga dropp med någon hormon för att få igång krystvärkar och fästa en elektrod vid barnets huvud. Jag ville vila lite det var så skönt att få en paus från den obeskrivliga smärtan, men de förklarade för mig att det var inte bra för barnet, droppet måste sättas på direkten. Jag frågade om jag inte kunde få klämma ut barnet på egen hand, det där med tropp och hormoner kändes skrämmande. Då fick jag förklarat att det var i stort sett omöjligt men att de skule låta mig försöka en liten stund. Första krystningen tryckte jag ut honom så långt att de var tvungen att hålla emot huvudet eftersom de inte ville att jag skulle spricka, sen var det bara att vänta några minuter i ”ring of fire”. Den känslan var ju rent läskig men det gjorde inte så mycket för jag visste att vår skatt snart skulle vara här. Så fort nästa minivärk drog igång, vilken knappt kändes tryckte jag ut honom helt. Det var faktiskt lite klurigt att förstå hur jag skulle göra för att klämma ut honom, tt krysta utan krystvärkar blir liksom inte helt naturligt. Man har ju hört att när krystvärkarna kommer förstår man, men jag hade ju inga krystvärkar. Även här var personalen oroligt duktiga och hjälpte mig förstå, uppenbarligen funkade det också.
När lilla vännen kom till världen skrek jag rakt ut -lever han, lever han? Barnmorskan skrattade och sa åt mig att lyssna på barnets skrik som tydligt visade på att han levde. Jag låg i en ställning att jag inte såg honom. Roberts första kommentar var – Maria han har hål! Jag skrek rakt ut, -Vaddå hål? Hål i huvudet? Jag vart ivrädd men Robet förklarade att bebisen hade likadana gropar i axlarna som jag har som är nån slags ärftlig grej och som jag aldrig sett nån annan än mamma, jag och min brorson ha.
Snabbt som sjutton fick jag upp lillen på bröstet och Robert sa att bebisen var underbar, själv kunde jag inte se ansiktet i den vinkeln jag låg. Jag blev sydd några stygn sen blev vi lämnade i lugn och ro.
Två timmar efter att Filuren kommit till världen gick jag iväg till toan och kissade. Jag hade glömt att kissa är något man i regel gör mer än 3 sekunder. Döm om min förvåning när det bara kom mer och mer, vilken chock.
Efter 6 timmar fick vi äntligen lämna förlossningen. Jag ville därifrån, vi var ju liksom klara med födandet.
De som jobbat under den dagen kom alla och sa hejdå till mig. De var helt underbara och sa att de var otroligt förvånade över hur stark jag varit under det ovanligt jobbiga värkarbetet och dom kunde inte förstå att jag kunde behålla humöret och humorn mitt i allt det onda men framförallt var de förvånade att jag hade klämt ut barnet bara sådär utan krystvärkar. Minns att jag sa att det fanns en anledning till att jag spytt hela graviditeten, jag ville hålla magmusklerna i trim. Tydligen hade någon förklarat för Robert att det var i stort sett omöjligt att fixa det eller i alla fall otroligt svårt. De sa till mig att jag var som gjord för att föda för jag hade fattat så himla bra hur jag skulle göra med allt för att fokusera kraft och energi åt rätt håll. Säkert säger de så till alla, men det kändes himla skönt att höra eftersom jag helt klart inte är som gjord för att vara gravid. Själv är jag otroligt stolt över att jag hela tiden var en väldigt snäll person. Jag var otroligt tacksam för att de personer som var där gjrde det de gjorde och det berättade jag för dom också, framförallt för Robert som var en klippa. Han fick höra mycket fint den dagen. Jag hade oroat mig lite innan för att jag skulle förvandlas till en ragata mitt i all smärta.
Vi lämande förlossningen på kvällen, träffade mina föräldrar utanför patienthotellet som levererade en kasse med underbar mat, frukt och godis. Vi stannade på hotellet över natten, frossade i frukostbuffé (alltså inte fil, frukt och lergigan som under graviditeten utan en massa andra godsaker istället). Efter en undersöking av lilleplutt klockan 9 åkte vi hem. 24 timmar efter att vi kommit dit, det kändes otroligt bra.
På vägen ut ur sjukhuset träffade vi städerskan som hjälp mig in till förlossningen, vi fick chansen att tacka och hon fick se vårat underbara fina underverk. Sen kom vi äntligen hem.
Bara så att ni vet, han är världens finaste enligt mig och Robert! Mest fantastiskt är att jag tyckte att förlossningen var en vacker upplevelse och det känns helt naturligt att det lilla underverket är vårat barn och ska finnas hos oss här hemma.