Modig eller bara pinsam?

Vid sonens dop gjorde jag något jag aldrig trott att jag skulle göra, jag läste en dikt och inte vilken dikt som helst utan en jag skrivit själv. Det är helt knäppt och jag fattar inte än idag hur jag kunde komma på tanken, men så här gick det till.
——–

Jag har aldrig tyckt om att läsa högt, jag har alltid försökt undvika det. Jag har lyckats riktigt bra med att smita undan. Det är som att det låser sig för mig så fort jag öppnar munnen. Sista gången jag minns att jag var tvungen att ”läsa högt” var på gymnasiet när vi skulle läsa dikter under dramalektionen. Jag blev stoppad hela tiden och blev tillsagd – nej Maria, inte så fort – nej Maria inte så högt – Nej Maria, inte en betoningen där. Till slut var mitt huvud så fullt av alla förmaningar att jag blev helt låst. Jag hade hört massa saker jag inte skulle göra, men inte fått veta vad det var jag skulle göra.

När prästen inför Filurens dop frågade om vi skulle ha någon som läste en dikt var jag jättesnabb att säga NEJ! Jag tror inte prästen ens hunnit ställa klart frågan. Jag ville absolut inte lura någon stackare att behöva stå i kyrkan och läsa en dikt som ingen orkade lyssna på ändå.

Men på kvällen tänkte jag om. Jag tänkte på den tid vi gått igenom som inte varit helt lätt och jag kände att jag för min egen skull behövde få göra något för vår fina son, ge honom min kärleksförklaring. I den tumult som graviditet och första tiden med honom varit kände jag att jag aldrig riktigt hälsat honom välkommen i våra liv.

Den kvällen låg jag och pillade ihop en dikt till min son. Jag kunde ju inte bara hämta en från nätet, för jag behövde ge honom mina ord. Det skulle vara vår dikt. Jag bara skrev, tänkte inte så mycket utan lät bara orden rinna ut. Jag vet inget om poesi och jag har inte skrivit en dikt sedan lågstadiet. Kanske är inte det jag skrev en dikt, jag har ingen aning, men det är helt klart en kärleksförklaring, för orden kommer rakt från mitt hjärta.

Dagen efter var jag skeptisk till att läsa dikten, först och främst för jag tyckte att det var pinsamt att använda en egen dikt när det finns tusentals riktigt bra dikter som redan författats men självklart också för att det skulle betyda att jag var tvungen att läsa dikten högt, för människor jag känner till råga på allt. Tack vare mycket stöd från de underbara aprilmammorna som jag hängt med på Facebook sen jag blev gravid med Filuren valde jag ändå att ringa till prästen och säga att vi ångrat oss, vi skulle ha en dikt med. Han sa att det var superbra. Som tur var hann jag aldrig tänka efter och oroa mig för dopet var två dagar senare.

När prästen sa att det skulle läsas en dikt av mig och jag tog upp pappret kändes det som att hjärtat skulle slå sönder bröstkorgen på mig. Så blundade jag, tänkte på varför jag vale att läsa dikten, tittade på vår son och satte ingång. Det var våran stund, det var otroligt känslofyllt, jag fick samla alla krafter jag hade för att läsa orden. Varje strof kom direkt från hjärtat och det kändes helt fantastiskt, läskigt men helt fantastiskt. På något vis kändes det som att klä av sig framför de som satt och tittade på mig, men jag påminde mig om att det hela handlade om min kärlek till lillen och det är något otroligt vackert.

Den sista meningen i dikten är den mest känslofyllda, den jag inte kunnat skriva eller läsa igenom utan att tårarna kommit. Det var med stor darr på rösten jag läste den men jag lyckades läsa den utan att gråta. Det hade inte varit hela världen om jag börjat gråta, det hade bara varit något människor gör, men jag ville så gärna få uttala orden, de största orden som finns.

Vår son med ögon klara och blå fyllda med nyfikenhet,
med en blick som så tydligt verkar förstå livets förunderlighet
du har lärt oss att se och att uppskatta det vi tidigare inte har sett
du har fått oss att finna en ny nyans på livets egen palett

Vår son med ett leende stort och varmt med en glädje som lyser som bloss
med en lycka som spirar självklar och ren som ger kärlek till oss
du har lärt oss att lycka är att va fler som delar glädje i varann
du har lärt oss att kärlek är lätt att ge när den kärlek man känner är sann

Vår son med ögon klara och blå med ett leende som själen når
du har lärt oss att känna, se och förstå att din glädje också är vår
för älskade son du kom till oss med en gåva av kärlek så stor
för det största gåvan i livet är den att få vara din far och din mor

Hur kändes det efteråt då? Fantastiskt! Jag hade fått säga min son det jag ville ha sagt inför de människor som betyder mest för oss. Jag vet att min mamma lyssnade, jag såg det i hennes ögon. I övrigt har jag ingen aning om människor lyssnade (jo prästen kom fram efteråt och sa att det var en av de finaste dopdikterna han hört men jag misstänker att han förstod att jag skrivit den själv och ville vara peppande). Det spelar inte så stor roll om de som var på dopet lyssnade, jag kommer alltid behålla dikten till Filuren. Jag är ingen poet, jag är en mamma som älskar sin son. Det var det budskapet jag ville få fram med min ”dikt” och jag hoppas att jag lyckades.