Lugnet efter stormen – när djävulstimman är över

Jag tror många föräldrar har upplevt den, djävulstimman. Den kommer för de flesta under eftermiddag eller tidig kväll. Barnen blir gapigare, skrikigare, trotsigare eller vad det nu kan vara. Vi har nog nästan alltid haft upplevelsen av djävulstimman, eller snarare timmarna. På slutet har det tyvärr blivit värre.

Jag sitter här helt matt efter tre timmar med ständiga skrik. Nu pratar vi gallskrik, tårar som sprutar och testanden av varenda sak som inte är tillåten. Djävulstimmarna här hemma pågår hela eftermiddagarna numera. Jag vet varför, barnen är i liknade faser men olika åldrar, storebror vänjer sig av lunchvila och är trött, båda är ovana att vara på förskolan till 15 fler än en dag i veckan. Det är faktiskt kaos här stor del av eftermiddagarna och sedan när det slår över plötsligt någon gång efter 18 och blir lugnt då blir jag så förvånad att jag bara gapar.

Alla dagar är inte lika intensiva i sina djävulstimmar. igår hade vi en jättefin eftermiddag i båten. Barnen ar mycket lugnare än förväntat och vi tog en mysig tur till Skutberget där barnen lekte och fikade. Vi behövde nog det lugnet hela familjen, något ovant för oss.

Just nu är jag i en fas av mycket tänkande. Jag funderar en hel del på framtiden. Det är så uppenbart att barnen egentligen inte passar så bra att vara på förskolan ända till 15, men någon gång måste jag börja arbeta mer och när det ringer arbetsgivare gång på gång så uppstår frågan om jag borde gå upp lite i tid. De allra flesta skulle säga att barnen vänjer sig om det får vara mer på förskolan en längre tid, jag själv känner att det ändå inte känns helt okej. Visst skulle det vara skönt med den ekonomiskt förändringen det skulle innebära att arbeta tex 75% men jag tycker att det blir mycket tid borta från familjen. Speciellt om de där 75% ligger under barnens vakentid. Nu när jag jobbar med fotograferingar försöker jag ju ändå sitta så mycket som möjligt under kvällarna när dom sover.

Jag kan erkänna, framtiden är lite läskig och lockande samtidigt. Eftersom jag arbetar på en skola är det en naturlig tid på året att börja fundera. Det är snart slut på läsåret och hur nästa blir det vet man ju inte. Jag är i alla fall otroligt glad att jag har valet att själv avgöra hur mycket jag vill arbeta även om valet innebär utmaningen att ta beslut.

Nu ska jag sätta mig och fortsätta redigera bilder. Jag hoppas närma mig slutet av den långa kön i slutet av veckan. Jag längtar efter att få stå bakom kameran igen istället för att sitta framför datorn.

Kram på er, hoppas inte att ni befinner er i djävulstimman.