Livet jag inte visste fanns

april 12, 2015 3 av momentsbymary

För två år och 11 dagar sedan visste jag ingenting om livet som mamma, inget. Jag hade inte fantiserat om hur det skulle bli och jag hade inga direkta förväntningar. Det var helt enkelt så att jag inte visste att det liv jag lever nu faktiskt fanns.

Mitt hjärta slog en extra volt imorse när jag hörde små fötter tassa över golvet och dörren till sovrummet trycktes upp. Klockan var 06.20 och jag var vaken och underhöll lillan genom att göra figurer med händerna. Det var en stor stund, lilla F hade sovit sin första natt i storbarnssäng och kunde ta sig upp själv. Tänk alla de där ögonblicken, tidpunkter för förändring, stunder då hjärtats slag rusar iväg och värmen i kroppen stiger, stoltheten, kärleken. Jag visste inte att de fanns innan jag blev mamma.

Ett par timmar senare står jag i köket, jag har matat två barn med gröt. Den ena genom att locka, distrahera, eventuellt kanske muta och näst intill tvinga, den andra med en stress på grund av att jag tydligen inte kan ösa in gröten i munnen nog snabbt. Blöjor har bytts, kläder har satts på. Jag har lämnat rummet en sekund för att slänga blöjorna och hör tvååringen skrika att han rider. Jo då han han sitter gränsle över sin låtsashäst som dessvärre är hans lillasyster som firar sin sjumånadersdag. Tro inte att jag lämnade dom ensamma medvetet. Jag har under morgonen redan bänt isär dom ett förtiotal gånger, hindrat storebror från att bära lillasyster eller trampa på henne, jag vet hur det kan bli. Nej, jag hade placerat storebror i spjälsängen men tydligen tar det bara en halv sekund att klättra ur. Barn är otroligt försigkomna, driftiga, fantasifulla och betydligt smartare än jag trodde i livet innan jag blev mamma.

På något sätt lyckades jag i alla fall med bedriften att duscha utan att den ena anföll den andra. Så här gick det till: med lillan i famnen rafsade jag åt mig de första och enda rena trosorna jag hittade, plockade samtidigt upp ett par strumpor, med julmotiv. Sånna kunde ha enbart tre dagar runt jul i livet innan jag var mamma men nu funkar de varje dag. Jag satte på duschen så vattnet skulle bli varmt. Satte lillan på golvet, sprang in i vardagsrummet och lockade storebror med flingor i skopan på lastbilen, satte Pino på mobilen och rusade tillbaka till duschen. Med dörren öppen slängde jag av mig kläderna hoppade in i duschen, löddrande in mig och sköljde av på ca 65 sekunder. Torkade av mig på ett drag med handduken, klädde mig när jag var halvfuktig, tröjan var ren tror jag, byxorna har jag nog haft ett par dagar, eller kanske en vecka. I livet innan barn visste jag inte att man kunde ha samma byxor två dagar på raken, jag har lärt mig det nu. Jag hann precis rusa ut i köket lagom till att sonen klättrat upp på köksbänken och sprang iväg. Jag hade full koll hela tiden kan jag berätta. Det är faktiskt så att påhittiga barn formar påhittiga föräldrar som finner massa lösningar och verktyg för att få vardagen att fungera. Sånt här visste jag inte innan jag blev mamma.

På något sätt lyckas jag pressa ett par kilo ekologiska apelsiner till juice. Sättet är att jag låter sonen leka med vatten och ”diska” under tiden. Vatten rinner ner på golvet, över diskbänken, plastverktyg trillar i golvet men jag lyckas ändå få till både juice och plocka undan den värsta röran i vardagsrummet som uppstått trots att jag plockat hela morgonen. Precis när jag ska svälja juicen skriker lillen ”färdig”, hoppar ner från stolen och jag springer efter för nu ska det kramas på lillasyster igen.

Med lillan i sele och ögon i nacken torkar jag golv så ingen ska halka i pölarna efter lilla F:s diskande. Han jagar katter för tillfället och jag hinner inte bry mig om allt vatten på diskbänken, på stolen eller plocka upp decilitermått, skålar eller annat han spridit omkring sig. Jag jagar bara efter. Så sätter jag båda barnen i knät och läser Laban. Prio nummer ett just då är att barnen lugnar ner sig lite. Hur huset ser ut får vänta. Innan jag blev mamma hade jag aldrig kunnat föreställa mig att lämna ett rum med massa saker framme, att titta på röran och säga, ”vi tar det när vi får tid”. Jag har lärt mig mycket om prioriteringar i livet som mamma. 

Det ringer på dörren. Plötsligt står han där och tittar på dörren, den vilda tvååringen, som ett ljus. Han håller mig i handen och säger blygt hej till gästen. I fem minuter har jag världens lugnaste barn, så fort bilen kört iväg springer samma tvååring upp i soffan, slänger ner alla kuddar, löper vidare till köket och hoppar upp på borde och slänger ner det som stod där med en väldig fart samtidigt som han skrattande skriker ”snälla farbrorn, snälla farbrorn”. I livet med barn har jag lärt mig att man inte ska tro att barn bara är så dom man ser dom bland folk. De plötsliga vändningarna när man är ensam med dom kan vara enorma.

Medan lilla F stojande tömmer lådor med vantar och mössor, bär omkring vedträn och slänger leksaker ner för trappan ger jag lillasyster en flaska och nattar henne. Klockan är nästan tio och hon somnar på stört. Jag ler inombords och inser att i livet som mamma sker under hela tiden. Jag plockar upp yrvädret och sätter honom i soffan. Läser Laban igen och plötsligt hör jag snarkningar. Lilla F sover och fortsätter sova när jag lägger honom i sängen. Jag inser att ännu ett under skett. Livet som mamma är verkligen överraskande ibland.

Det verkar för bra för att vara sant att två barn sover samtidigt men det är faktiskt sant. Jag slänger ihop det jag behöver i skötväskan och plockar bort det värsta i huset. Precis när jag klunkar i mig juicen jag glömde förut vaknar lillan med ett skrik och sen är även storebror vaken. 30 minuter av välbehövlig vila är över. På något sätt får jag på ett starkt och mycket vägrande barn yttekläder och lastar bilen full med det vi behöver resten av dagen. Trots är det enda ord som beskriver situationen bra. Inget går lätt men jag kommer få otroligt starka armar och bål. Vi handlar mat, går till apoteket, fixar frimärken, slänger sopor på återvinningen, besöker blomaffären och leker i lekparken och hela tiden trotsas det, men jag kör på för i livet som mamma provar jag saker om och om igen. Då ger jag inte upp och låter mig begränsas alls på samma sätt som jag gjorde förr.  Den beslutsamhet jag har visste jag verkligen inte att den fanns.

Efter att besökt släkt, lekt massa och till slut kommit hem igen med två barn som sovit 30 minuter på hela dagen försöker jag med proceduren att få i gröt, byta till pyjamasen och natta. Den ena är med på noterna men den andra bara tvärvägrar allt. Jag provar alla trix som finns och till slut bara suckar jag och ger upp, i några sekunder. Sen kör jag på igen. Lillasyster somnar men blir väkt av storebror om och om igen till det att hennes humör blir så dåligt att hon bara gallskriker. Storebror skriker, lillasyster skriker och på mig rullar tårarna. Jag är så trött, jag gråter fast barnen ser. Är det något jag lärt mig om livet som mamma är att jag aldrig kommer vara perfekt. Jag tänker inte ljuga eller försöka vara perfekt. Ibland går det bara inte ihop hur mycket man vill.

Med tårarna rinnande längs kinderna, med en mutad tvååring som ser på Youtube och vaggandes en bebis väntar jag bara på att min man ska komma hem och rädda upp situationen. Jag var personen som alltid skulle klara mig själv, men i det här livet jag inte visste fanns har jag lärt mig att både ta emot och faktiskt be om hjälp. Det bästa är att vi är två föräldrar och jag behöver inte klara allt själv jämt. När min man kommer hem från jobbet kan jag släppa allt.

Nu har det gått någon timme eller två. Barnen vaknar och somnar och vaknar igen. Jag har gråtit mina tårar och de har torkat. Jag ligger och tänker på att även tuffa dagar är fantastiska dagar för jag lever livet jag inte visste fanns. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle krävas så mycket av mig som förälder men jag hade aldrig heller kunnat föreställa mig hur otroligt mycket det ger att få vara det. Även om tårar rinner ibland gör vi föräldrar ett toppenjobb, glöm aldrig det.

Kram på er.