Jag har funnit en ny kärlek under resan till Svalbard
Vi är hemma, dagarna har varit intensiva med 18-20 timmars vakentid då inte en sekund gått till spillo. Här har inte surfats mer än när jag lagt upp någon enstaka bild på Instagram. Det har varit en resa som varit över förväntan och på några få dagar hann vi med massa olika saker. Vi kommer berätta mer de närmsta dagarna men vi tar det lite bit för bit, det går inte att samla text och bilder för hela resan i ett enda inlägg. En sak vet jag alldeles säkert, jag har funnit en ny kärlek.
Vi har pratat om Svalbard, vi har googlat och sökt på Youtube, vi har läst och tittat men vi har aldrig varit där. Svalbard var något mystiskt och omöjligt att fantisera om ordentligt. Svalbard är fortfarande något mystiskt, det är en del av platsens natur men det har varit vår verklighet i några dagar och jag har kommit att älska det. Vi båda har sagt samma sak, hade det varit innan barnen fötts hade vi skaffat jobb där och flyttat dit under en period.
Det är något alldeles speciellt med ögruppen långt från fastlandet ute i det kalla havet nära nordpolen. Här finns en mycket begränsad flora och fauna och vad det framförallt finns lite av är människor, utanför de få samhällena är det bara den karga naturen som hägrar. Här är det berg överallt, berg med glaciärer. Hela svalbard är berg, dalar och glaciärer, ofta med moln som gör att det är svårt att veta var bergen slutar och himlen tar vid.
Svalbard är en plats av snabbt skiftande väder, det kunde vara vinstilla ena stunden och blåsa mycket kraftigt nästan. Moln kom och gick, solen lyste för att nästa minut vara undanträngd av regntunga skyar. Här bestämmer naturen, människan är bara en besökare. Saken är den att du varken får födas eller begravas på Svalbard och det tycker jag verkligen belyser det faktum att Svalbard är inte människornas, Svalbard är något vi får till låns, för en stund.
Jag har en ny kärlek i Svalbard, dess karga natur och ombytliga väder, jag älskar bergen och havet, de gamla byggnaderna vid gruvorna som slitits av väder och vind och som visar att bergen vann, människorna fick ge sig av. Jag kommer åka tillbaka, jag måste få se det igen, kanske i vårskrud, eller på sommaren. Jag måste dit igen…. älskade Svalbard.
I väntan på fler bilder blir det renar i dagens inlägg. Svalbardrenen är fet på hösten med ett fettäcke på 10-15 centimeter. De ska klara sig under vintern på detta. Jag vill inte påstå att dom är särskilt stiliga men de passade bra in i det karga landskapet. Att vara ren på Svalbard är tyvärr inget lyxliv, den knappa växtligheten gör att de allra flesta dör av svält.
