I solens strålar kommer du alltid finnas kvar…

Jag satt i ägget idag när barnen sov efter lunch. Ägget är en hängande fåtölj, stor nog att dra upp benen i och halvligga bekvämt. Jag fick ägget för två år sedan och det är en av de saker jag uppskattar allra mest här hemma. Det är varken speciellt eller dyrbart men det har ett stort värde för mig. Anledningen är att min man köpte det till mig som överraskning, jag hade inte sagt att jag ville ha det men han visste det ändå. Inte nog med att han köpte det, han gjorde det tillsammans med en galen ettåring och jag kan inte förstå hur han lyckades få hem både ägget och barnet den gången. Jag älskar att sitta i ägget och jag älskar att tänka på gesten som ligger bakom det. Ägget är för mig en påminnelse och symbol för hur bra jag faktiskt har det. Nu satt jag i alla fall där och lät tankarna vandra…

Tänk er att ni har en vän som ni känner otroligt starkt för, ni har något speciellt ingen annan kan förstå. Tänk er att när ni pratar med varandra försvinner ni in i er egen värld vilket båda är väl medvetna om. Ibland fantiserar ni ihop om hur denna väld skulle vara, er värld, den som skiljer sig lite från den verkliga. Tillsammans kan ni nästan glömma verkligheten, få för er att fantasivärlden är den verkliga, ibland för att ni behöver det, ibland för att det är så otroligt roligt. Tänk er att ha en vän där timmarna i telefon flyger förbi, där det inte spelar någon roll om det går två timmar eller två veckor eller två månader mellan samtalen. Inget förändras oavsett, magin finns kvar. Det är ni, ni hör ihop, ni kommer alltid ha varandra, ni kommer alltid ha er värld att skratta i, att fly till eller bara att släppa loss alla drömmar i. Det kommer alltid vara ni och det som gör det allra mest magiskt är att ingen vet om det. En speciella vänskap som ändå aldrig skulle kunna förklaras, den känner ingen till.

Det är nog få förunnat att verkligen uppleva det här, för alltid. Någonstans, innan jag visste hur det skulle bli trodde jag att jag skulle få göra det. Jag trodde att vi skulle vara VI, speciella vänner, sammanknutna av ett evigt magiskt band föralltid. Så en dag förändrades allt. Jag minns precis var jag stod, med telefonen iden en handen och bokhyllan i den andra för att inte trilla omkull. Jag blev lämnad, oväntat och helt utan förvarning. Plötsligt insåg jag att det kommer inte dröja två månader och sen kommer ett samtal och allt är som vanligt, det kommer inte dröja två år, jag kommer aldrig någonsin få det där samtalet igen. Jag kommer aldrig någonsin uppleva den här vänskapen igen, jag kommer inte ens uppleva något i närheten.

Först var jag ledsen, totalt nedbruten. Jag försökte bita ihop utåt, det gick halvdåligt. Jag försökte släppa loss det i ensamhet men känslorna var för starka för att jag skulle kunna finna ord, jag kunde inte ens gråta. Min kropp var så fylld med smärta och sorg att det kändes som att om jag rörde mig, om jag skulle släppa fram känslorna så skulle jag spricka, brista, gå sönder, falla till marken och aldrig ta mig upp igen.

Senare blev jag arg, inom mig skrek jag rakt ut att jag hatade dig, nästa sekund att jag älskade dig. Jag klarade såklart inte att skrika på riktigt, utåt var jag tyst, jag teg och hoppades på att känslan av att gå sönder skulle försvinna. Jag låg vaken på nätterna, hatade dig för att du var så feg att du lämnade mig, lät mig hata dig för jag visste att det bara var så nu, det skulle gå över. Mest av allt hatade jag dig för att du lämnade mig ensam, ensam kvar med alla minnen, minnen av en speciell vänskap, minnen av en värld bara du och jag kände till. Jag förstod inte hur du kunde göra så, alla minnen tappade sin mening. Varför ska man minnas saker om man ändå inte har någon att dela dom med. Jag skulle aldrig kunna ens försöka förklara för någon annan, ingen skulle förstå. Det skulle bara vara att skända minnet av något magiskt. Något magiskt som du valde att lämna.

När månaderna gick, när kärleken, hatet, sorgen grumlat ihop kom en uppgivenhet. Jag började verkligen inse att du aldrig skulle komma tillbaka, ändå fanns du där varje dag, och framförallt på nätterna. Du kom till mig i mina drömmar, sa orden jag behövde höra och jag kunde vara lugnare i några dagar. Du sa att jag alltid kommer klara mig, att jag aldrig kommer behöva någon annan, men att jag kommer förstå vikten av att ha rätt människor i mitt liv. Med tiden försvann hatet och det var bara kärleken och sorgen som fanns kvar. I perioder var det lättare, i perioder tyngre. När det var som allra tuffast grät jag tröstlöst i timmar efter dig, önskade att du kunde svara, kunde ge mig lite hjälp att finna mig själv. Det var när jag var som mest osäker på var mitt liv var på väg som jag saknade dig som mest. Precis som att vår vänskap bara var vår var sorgen bara min, jag delade den inte med någon.

Så kom du tillbaka, jag vet inte om det var mina fantasier som spökar eller så finns det verkligen något på andra sidan. Det var en höst då livet tog en oväntad vändning. Det var en höst då en spåtant eller något liknande på en mässa gick fram till mig och berättade om min skyddsängel, den som fanns bakom min ena axel, ängeln som fanns med mig hela tiden. Hon sa att du fanns där, varje steg jag tog. Jag hade bara kunnat skrattat åt det och avfärdat det, om det inte varit så att hon sa exakt det jag vetat att du skulle ha sagt och hon sa det med dina uttryck och ord. Hon avslutade det hela med att använda det smeknamn du använde för mig, det ingen annan kände till. Jag rös först men den kvällen fann jag ett lugn som jag inte känt tidigare. Oavsett om damen bara pratade dumheter eller inte så valde jag att tro på hennes ord. Du finns med mig varje stag jag tar, när jag behöver det finns du där. Det andra hon förmedlade, det stannar mellan oss.

Lugnet jag fick gjorde att jag äntligen bestämde mig för att besöka din grav. Den jag inte varit vid tidigare. Jag var inte ens med vid begravningen. Ingen visste hur det egentligen var mellan oss, ingen skulle förstå och jag ville bevara det för mig själv. Jag var rätt säker på att du inte brydde dig om jag gick till kyrkan eller inte men nu ville jag hitta din grav och med bestämda steg korsade jag stans största kyrkogård. Jag hade ingen aning om var din grav fanns men jag gick ändå några hundra meter tvärs över kyrkogården och rakt fram till din sten i en träddunge. Det var som om jag varit där tusen gånger för jag behövde aldrig ens leta trots att det finns hundratals och åter hundratals gravar där. Jag har återvänt ibland, men du finns inte där mer än någon annan stans. Jag har mest gått dit för att tänka när det har behövts, för att upprätta en minivariant av vår egen värld där mina tankar får löpa ifred.

Åren går, du finns här med mig fortfarande. Minnena av hur det var, när vi pratade i timmar och åter timmar finns kvar. Minnena av magi, en vänskap så speciell att ingen kunde förstå och därför inte behövde veta är speciella att ha med sig. Nu är de lättare att bära, nu känns det inte bortkastat att ha dom även om de bara är mina, att jag inte har någon att dela dom med. Jag är glad att jag aldrig behövde ifrågasätta mig själv, att jag aldrig undrat om jag hade kunnat göra något annorlunda och att jag på så sätt fått behålla dig, att vi alla fått behålla dig. Mitt hjärta har alltid accepterat att det var ditt val, även om jag har haft svårt att acceptera att det som hänt har hänt. Jag förstod tidigt vad det var som gjorde att du inte orkade leva, alla andra var chockerade men jag kände att jag hade svaret. Visst, jag förstod det inte innan det hänt men du sa det på sätt och vis sista gången vi pratade med varandra. Du kunde inte vara lycklig, du kämpade för allt du ville ha, men när du fick det var du ändå inte lycklig. Du sa att du var så glad för min skull, för att jag kunde se det jag hade, inte mer än någon annan, men det jag hade gladdes jag åt. Jag förstod dina ord och det var först då jag förstod fullt ut varför du var som du var. Den dagen berättade du något igen annan visste, en sanning som fick mig att orka, för inget känns så viktigt som svaret på frågan VARFÖR?. Du kämpade och fick allt, utåt såg det bra ut, men det enda du verkligen ville var att glädjas åt det du hade. Du klarade inte det och du trodde aldrig du skulle göra det. Du var ung, du hade kanske växt ifrån det men det spelar ingen roll nu för du valde en annan väg. Jag tänker aldrig tänka på vad som kunnat varit.

När jag låg där i solen idag, i ägget och sakta vaggades mot sömn tänkte jag på dig. På hur mycket du betytt för mig, inte bara åren du fanns här på jorden utan även åren efter. Få människor har påverkat mig så mycket som du. Jag tänker aldrig se att det fanns någon mening med att ditt liv tog slut, det som hände lämnade ett mörker i hjärtat hos många. Det jag däremot förstod fullt ut när jag låg där i solen idag är vad du gett mig, vad du lärde mig om livet, något av det allra viktigaste man kan lära sig. Livet har sina toppar och dalar, livet kan vara hemskt och livet kan vara alldeles underbart det vet vi alla. Du lärde mig att uppskatta förmågan att faktiskt kunna njuta av det jag har. Dina ord från det sista samtalet med dig har funnits i mitt huvud så många gånger, de har förstärkt en viktig egenskap, att se det fina som finns här och nu och att njuta av det. Jag kommer aldrig ta den förmågan förgiven, det gav du mig. Du lärde mig hur viktigt det är att glädjas åt livet och vad det rymmer.

När solens strålar värmde i eftermiddags och torkade mina kinder som var våta av tårar från minnen av dig och framförallt av den insikt jag kommit till kändes det som det var du som gjorde det. I solens strålar kommer du alltid finnas kvar. Jag vet att du aldrig kommer tillbaka men du kommer alltid finnas här, inom mig. Du gav mig en gåva mer dyrbar än någon annan och jag vet att om det finns en andra sida så står du där och ler och är rätt nöjd med vad du varit med och påverkat. Jag kommer aldrig glömma dig, och kommer aldrig någonsin glömma hur viktigt det är att glädjas åt det man faktiskt redan har. Nu tänker jag se till att uppfylla det där andra du skickade med mig, det som jag behåller hemligt för mig själv. Du hade rätt i dina ord, jag har bara inte vågat tidigare, nu är jag redo.

En dag kanske vi möts igen, men fram till dess bär jag våra minnen åt oss båda. Du kommer alltid finnas med mig, varje steg jag tar.