Förmiddag på stranden

Idag var vi med om en sån där händelse som fick hela mig att fyllas av obehag. Lilla F ville åka till havet, nu bor vi i Karlstad så att åka till havet skulle vara något av en överkurs. Det råkar vara så att han är väldigt inspirerad av mumin och dom är ju vid havet. Lilla F kallar alla stora vatten havet och idag åkte vi till Skutberget.

Förmiddagen var grå med lätt regn då och då, inget badväder men det var ganska vindstilla och det var skönt nere vid vänerstranden. Barnen lekte, jag fotade, vi fikade och sedan lekte vi vidare. Lilla F bad om att få titta lite i skogen bredvid stranden, vi gick upp och då såg jag en ambulans av större slaget komma längs löparspåret med blåljusen på. Jag blev paff när de stannade precis där vi var, klev ut och begav sig ner mot vattnet.

Någon minut senare dök räddningstjänsten upp med större fordon, terrängfordon och båt. Det dröjde inte innan polisen var på plats och plötsligt kändes det som vi var mitt i en allvarlig situation. Den känslan minskade inte när ambulanshelikoptern flög över oss och landade drygt hundra meter bort.

Jag fick så många bilder i huvudet av allt hemskt som kunna föranleda detta. Tro mig, jag älskar vattnet men har en enorm respekt för det. Från en lugn lekstund i ensamhet var vi mitt bland utryckningsfordon och människor i olika  arbetsuniformer. Det var så overkligt. Såhär i efterhand tänker jag mest att jag är så tacksam för att detta är något ovanligt och nästan overkligt. Vi har det väldigt bra.

Eftersom ambulanshelikoptern gick iväg tom passade vi på att titta när den flög och jag att fota. Det hade känts fel om någon befann sig i den som på ett eller annat sätt förolyckats. Nu var det bara den som körde som satt i.

Ja en vanlig lugn förmiddag på stranden blev snabbt något helt annat. En påminnelse för mig ännu en gång att livet är bräckligt och det man har är inget att ta för givet.