Eufori
Sedan jag blev gravid med Filuren för drygt två år sedan har jag lärt känna massor av människor. Det är något jag är väldigt tacksam över. Många har mest träffat mig som gravid, riktigt rund med kryckor eller grå i ansiktet av illamående. Jag tror att väldigt få känner till att jag egentligen är en riktigt sportfåne, eller känner man till det så är det kanske ändå svårt att relatera till det då jag absolut inte visat den sidan de senaste dryga två åren. Men saken är den att jag är en sportfåne och bevis på det finns det gott om i det här huset. I källaren har vi ett helt rum fyllt med mängder av kläder för olika aktiviteter men även saker som pannlampor, kartställ till cykel, våtdräkt, camelbacks, innebandyklubbor och i förrådet finns ett gäng cyklar, skidor, badmintonrack, rullskidor och annat skoj. Dessutom är gillestugan ombyggd till gym, för även om vi helst tränar ute så kan man behöva styrketräna för att se till att ha de där musklerna som gör att kroppen klarar en massa olika aktiviteter.
Jag hade svårt att accepter att jag inte kunde träna under graviditeten med Filuren, jag mådde riktigt dåligt över det. Jag hann inte komma igång ordentligt efter förlossningen och sviterna efter den förrän jag var gravid igen och denna graviditet har jag ju inte ens kunnat hålla igång med promenader på grund av foglossningen. Att förlora träningen har tagit mig väldigt hårt i perioder. Dels saknar jag att hålla igång, svettas, utmana mig själv men framförallt tror jag att jag saknar den sociala samvaro träningen innebar för mig. Jag tränade ofta med min man men vi hade också mycket vänner som vi tränade ihop med. Jag vet inte riktigt hur jag tänkte när jag blev gravid med Filuren men på något vis trodde jag att livet skulle bli ganska likt sig när han väl kom ut rent träningsmässigt. När han väl kom och livet inte blev som tidigare, när kroppen inte orkade och tiden inte fanns på samma sätt blev det jobbigt. Jag sörjde sportfånen och träningsnörden Maria. Vad jag inte fattade då var att ett barn snart blir stort nog att vara ed och träna, tex sitta i joggingvagn eller cykelvagn.
Under den här graviditeten har det inte varit samma sak. Jag har varit mer medveten om vad jag har att vänta. Läkare och barnmorska har sagt att jag kunnat räkna med kryckor några månader efter förlossningen, viket tack och lov inte stämde. Vi har kunnat gå promenader och ju fler dagar som går, desto mer orkar kroppen. Att vara ute och gå igen, framförallt i skogen är underbart och vi gör det i stort sett dagligen. Barnen gillar det och det gör vi vuxna med. Men hur underbart det än är att röra sig genom vandring så saknar jag träningen. Jag har bestämt mig att sakta och metodiskt bygga upp kroppen igen utan att gå för snabbt fram och göra illa mig. Jag är inte säker på att jag kommer kunna springa igen, men om det går kommer det i så fall dröja ett gäng månader. Att cykla är inte riktigt aktuellt än men jag kom plötsligt på i förrgår att det finns något jag kan göra, något som inte frestar på kroppen med tanke på foglossningen men som man blir flåsig av och som man gör utomhus – rullskidåkning.
Så ikväll har jag snörat på mig pjäxorna och rullat omkring i 30 minuter. När jag sedan tog av mig rullskidorna, svettig och varm fick jag en underbar ”efter träningkänsla”. Min kropp bär på minnen från många, många gånger med den känslan och jag fylldes av lycka, ja till och med eufori. Det var som att jag blev hel, som att jag var Maria igen, men en annan uppdaterad version, tvåbarnsmamman Maria, utomhusnörden och sportfånen som älskar fysiska utmaningar. Nu ska jag gå in i duschen och njuta av att jag har tränat mitt första pass av många. Det här är en stor dag!
Gulle dig❤️
Kram
Underbart, sportfåne!