Ett sorgligt förfall

Jag var ute och sprang i eftermiddags och efteråt passade jag på att ta en lugn promenad längs klipporna på Skutberget för att njuta av utsikten och ta in allt det vackra. Jag brukar försöka göra så, ägna tid då och då åt att bara uppmärksamma det som är vackert. Just vid Vänern känns det otroligt lätt att att göra det. Det är något rogivande med det stora vattnet.

På min vandring utmed Vänerns strand kunde jag inte låta bli att uppmärksamma platsens förfall. Varför har det blivit såhär? En plats som av naturen är fantastiskt vacker har verkligen misskötts. De senaste dagarna har jag tänkt mycket på det här med att vi Karlstadsbor kanske kommer förlora de delar av Skutberget som är allra mest uppskattade men under min promenad kändes det nästan som de övergetts för länge sedan, inte av besökarna men av Kommunen. Det gjorde mig sorgsen, sorgsen och ganska förbannad.

Det råkar vara så att jag har en förkärlek för övergivna platser. Redan som liten var jag fascinerad över spåren efter människor och deras hem som vi fann i skogarna kring sommarstugan. Jag minns fortfarande bilden av några gamla glasflaskor uppradade i en jordkällare där dörren fallit av. Som ungdom passerade jag tomma ”Rysstäder” i Östtyskland och fick en överväldigande längtan att ta mig in och se det. I vuxen ålder hittade jag till olika sidor om övergivna platser och kan sitta i timmar och titta på bilder och läsa om platserna, deras historia och få förklarat varför dom blev övergivna.

Nu har jag valt att bo i en del av Karlstad där det övergivna finns nära. Bara en liten bit bort ligger den gamla ammunitionsfabriken på Zakrisdal som med ett antal byggnader, bland annat spaningstorn bär en historia. Jag älskar att promenera omkring där. Här i närheten finns också husgrunder, spåren efter de privatbostäder som inte fick vara kvar när ammunitionsfabriken anlades. I höstas när jag var på Svalbard besökte jag den ultimata övergivna platsen, Pyramiden. (Klicka på länken för info och bilder på denna fantastiska plats)

Dessvärre var det till de övergivna platserna mina tankar vandrade under min promenad ikväll. Skutberget har förfallit och förfall går fort. Naturen är fortfarande lika vacker, vyerna storslagna men byggnader och annat har verkligen misskötts. Jag har missat att det hänt, jag minns hur det såg ut när jag var ung och sedan senare innan barnen föddes. Jag brukar säga att nu när jag vaknar upp ur den mest intensiva småbarnsbubblan speglar jag mig och ser inte fyra utan tio års förfall, lite så känns det med Skutberget med. Under tiden jag gått i min småbarnsbubbla och bara fokuserat på dom små när vi varit där har jag missat vad som hänt med byggnader och annat.

Det var med ett enormt vemod jag tittade in på motionscentralens baksida, vid den tomma poolen och mindes hur jag testat mina första vinterbad där för att sedan gå in och tina upp i bastun. Det kändes som att den stängda centralen ropade till mig, öppna mig, fyll mig med aktivitet, utnyttja mig på det vis som förtjänas. Det var nog bara min hjärna som tänkte det den ville tänka. Vilken plats Skutberget skulle kunna vara, om den togs om hand ordentligt. Med tanke på vilket uppsving friluftsliv och utomhusträning haft de senaste åren är det orimligt att en plats som denna inte följt utvecklingen utan snarare gått mot avveckling. Vad händer med Skutberget fram tills dess att man bestämt hur det ska bli? Ska det fortsätta förfalla? Vad händer om Mumindalen byggs och konkar precis som så många andra parker av olika slag. Kommer det lämnas och bli en av alla övergivna platser? Min tankar går till den här sidan om just en äventyrspark för barn, som slog igen och blev ett lik.

När jag fortsatte längs med Vänerkanten tänkte jag att kanske, kanske kan det ändå bli bra. Kanske förstår kommunen att satsa på att låta Skutberget vara Karlstadbornas och en plats för rekreation och friluftsliv. Det var ändå med hyfsat lugna tankar jag åkte hemåt, men när jag passerad First Camps trasiga skylt, som en symbol för förfallet, på vägen ut var jag tvungen att fråga mig själv ”Hur kunde man låta det ske?”.