En ovanlig eftermiddag
Vi lever så olika liv, alla har sina rutiner och det som kan verka vardagligt för någon är för andra en ovanlighet. För oss är att vara inomhus hemma en sådan sak. Vi är aldrig hemma mer än kanske någon timme på morgonen och på kvällen förutom den tiden barnen sover för natten eller på lunchvilan. Det har nästan alltid varit så, eller det har alltid varit så under vår tid med barn.
Redan som nyfödd märkte vi en stor skillnad på lilla F om han fick vara ute eller om vi var hemma. Kvällar vi var i huset gallskrek han sig igenom. I timmar ekade skriken här hemma och mina tårar bara rann. När kvällen närmade sig växte sig ångesten som en klump i magen och halsen, hjärta slog snabbare, jag blev orolig och nervös för snart skulle det sätta igång igen. Jag vet att jag någon gång ringde mina föräldrar och grät och bad dom komma för jag klarade inte av ångesten, känslan av att vara så misslyckad, jag kunde inte få mitt eget barn att må bra. I månader, år faktiskt, hade jag längtat efter detta barn men inget blev som jag tänkt när han kom.
En kväll sa jag att jag var tvungen att få luft, jag orkade inte mer. Jag vill få städa huset ifred och min man satte lilla F i selen och gick på en promenad. Jag städade, grät och städade samtidigt. När killarna kom hem var huset nystädat och lilla F lugn, han var det resten av kvällen. Den dagen lärde vi oss vad lilla F behövde, han fick den där promenaden varje kväll i sele i 4,5 månader. Kvällarna med skrik upphörde. Fram till lilla F var drygt ett år behövde han promenaderna men efter att han passerat 5 månader gick det att göra promenaderna med honom i vagnen. Minst en timme varje eftermiddag gick vi, han sov inte, han bara satt där tyst och såg sig omkring som en aktiv vila.
Jag tror att lilla F var runt tre månader när det där hätska humöret även började dyka upp på förmiddagarna. Det gick fort att upptäcka att det i regel bara var där om han inte blev aktiverad, om vi var hemma. Han tyckte helt enkelt inte om att vara här hemma hur mycket eller lite vi la ner oss på att underhålla honom. Promenaderna började införas på förmiddagen med.
Under tiden vår lilla grabb blev äldre förändrades aktiviteterna, vi kunde gå i skogen, åka till öppna förskolan, vara i lekparken, ja vi hade all tid i världen att prova olika aktiviteter. Ibland testade jag att var hemma men det har aldrig fungerat. Det blir ett kaos utan dess like. ”Skäm inte bort honom, lär honom att han måste vara hemma ibland”, liknande kommentarer har jag hört många gånger. Människor påstår på fullaste allvar att de vet bättre än jag hur min son fungerar och vad han behöver. Tro mig det har inte varit roligt alla gånger att trotsa ösande regn, slask som faller i mängder, halv storm, stekhet sol när det är betydligt skönare hemma, men det har varit nödvändigt att ta oss ut. Feber, bihåleinflammation, graviditetsspyor, foglossning, trötthet eller allmän olust har inte kunnat stoppa oss, vi måste iväg, för det är ohållbart att stanna inne. Hur det ser ut om vi stannar hemma vil jag inte förklara, det är bara hemskt.
I början kände jag mig som på flykt, utjagad från hemmet. Jag hade ingen aning om vad vi skulle göra, det var svårt att få dagarna att gå. Jag kunde vara bitter när jag hörde hur andra satt hemma och mös medan jag jätteförkyld och trött gick och gick och gick i ösande regn. Med tiden började jag se utflykterna hemifrån som en självklarhet, jag hittade ständigt nya aktiviteter och egentligen har jag fått med mig otroligt mycket från föräldraledigheten tack vare det här. Jag fastnar aldrig i hemmet, jag får uppleva massa saker med barnen, jag gör de där grejerna som annars kanske bara hade stannat vid tanken att de skulle vara kul att göra. Visst är det inte roligt alla dagar, men oj så mycket skoj vi haft.
Så kom till slut den här eftermiddagen som jag aldrig vågat hoppas på. När barnen vaknat efter lunchvilan lekte de och lekte och lekte. Dom brukar tröttna rätt snabbt men de gjorde inte det idag. Tiden gick, vi byggde duplo, körde rally med bilarna på golvet, läste, lekte med Playmobil, dansade, körde mer med bilarna och klockan bara gick. Jag gjorde inget annorlunda jämfört med andra dagar, men denna eftermiddag kunde vi stanna inne. Klockan halv sex bad lilla F om att få gå ut sen sprang han iväg och lekte med lillasyster och glömde det.
Nu sitter jag i soffan och känner vilken skillnad det är att vara hemma en hel eftermiddag och kväll. Jag inser hur mycket mindre energi det krävs för att vara hemma en dag, inte klä på motsträvliga barn massa kläder, inte klura ut en eller flera aktiviteter, inte jaga en tvååring som är på rymmarhumör, inte ständigt övervaka en ettåring som ska smaka på allt som finns. Det skulle vara rätt lyxigt att kunna vara hemma de eftermiddagar jag hade lust, samtidigt inser jag efter en enda eftermiddag hemma att jag nog skulle bli väldigt rastlös om det hände ofta.
Nu ska jag snart lägga mig. Lillan har börjat med att skrika var femtonde minut genom hela nätterna. Det sliter att vakna upp och natta om henne så ofta och jag är riktigt luddig i huvudet. Nu har det bara hållit på fem nätter, men som vanligt när någon fas av något slag just inletts så är det lätt att tro att de ska hålla på för alltid.
Godnatt och var rädda om er!