Du är inte ensam

oktober 12, 2014 8 av momentsbymary

image

Just nu sitter jag här och känner mig som jag brukade göra precis de där första minuterna när svenskaläraren hade lämnat ut en uppgift och jag satt i provsalen och funderade hur jag skulle börja min uppsats. Jag älskade att skriva när jag gick i skolan, framförallt på gymnasiet men ibland tog det en väldigt lång stund att komma igång. Fick jag bara till första meningarna hamnade jag dock oftast fort i ett riktigt flow och pennan flög över pappret till det att jag var klar.

Anledningen till att det är så svårt att komma igång med det här inlägget är att jag vill skriva om något viktigt, jag vill förmedla ett budskap till någon som har det svårt. Med inlägget vill jag berätta att denna person inte är ensam och att det kommer bli bättre. Jag önskar det kunde göra skillnad, om så för en enda person, att ge i alla fall en människa en aning tröst eller hopp. Jag fick nämligen ett mail från någon som läst att jag skrivit att allt var mycket lättare denna gång efter förlossningen än förra. Den här personen berättade lite om sina känslor efter att fått sitt första barn och jag kände väldigt väl igen mig. Hon är där jag befann mig för ett drygt år sedan. Jag har klurat på ett svar ett par dagar och eftersom varken hon eller jag är unika i våra känslor bestämde jag mig för att skriva ett öppet ”svar”, för kanske kan det hjälpa någon mer.
_____

Innan jag blev förälder hade jag hört talas om hur förälskad man skulle bli i det lilla barnet så fort det låg på ens bröst. Det skulle vara det största stunden i ens liv och efter det skulle allt få en ny mening. Jag hade också läst om förlossningsdepressioner, framförallt i skönlitteratur och det hade gett mig en bild av något synnerligen ovanligt som drabbade sköra människor. En tredje sak som jag hört talas om var tredagarsbluesen, att man kunde bli lite snyftig när mjölken rann till. Ingen hade dock berättat om mellantinget, när man inte är ordentligt deprimerad, men när den där låga känslan från tredagarsbluesen inte försvinner efter ett par dagar. Ändå är det många som hamnar där, som inte lever i en bebisbubbla, som inte svävar på rosa moln, som inte dansar av glädje och njuter av varje sekund.

När vår lilla prins föddes var jag lycklig, lycklig, lycklig. Han var underbar, fantastisk och finast i världen men han var också väldigt overklig och jag förstod inte riktigt hur jag skulle anta min nya roll som förälder. Jag tittade på honom och var förundrad, men jag tittade inte på honom och var förälskad. Vi fick en dålig start då bröstmjölken inte kom igång och både jag och min man blev rätt knäckta av att inleda vårat föräldraskap med skrik dygnet runt de första dagarna. Vi stod där med ett skrikande barn, vi visste inte vad som var fel och var totalt maktlösa vi antog att vi var världens sämsta föräldrar. Vi visste inte hur länge gråten skulle hålla på men vi gissade på sisådär 20 år, det var i alla fall så det kändes. Våra liv var förstörda.

Sen rann mjölken till och tårarna föll. När mjölken rinner, rinner tårarna, fick jag höra på eftervården och kände mig rätt normal. Vårat barn fick äntligen mat och verkade nöjd. Men tårarna fortsatte rinna på mig. Jag hade dåligt samvete för att katterna blivit skrämda de där första dygnen av lillens gallskrik och gömt sig i källaren, jag var livrädd för allt som kunde drabba vår lilla skrutt någonsin i livet, allt från PSD till droger cirkulerade i mitt huvud, jag oroade mig ständigt och jag förstod egentligen inte vad vi skulle ha det där lilla knytet till för man gjorde ju inte annat än att bära och försöka trösta eftersom han ägnade kvällarna åt att gallskrika. Jag var dödstrött för jag kunde inte riktigt sova då jag var rädd att den lilla bebisen skulle dö, jag värnade så om honom men känslan av total förälskelse nådde inte fram och jag frågade mig själv gång på gång om jag verkligen passade till att vara mamma. Jag såg allt andra människor gjorde, saker jag inte kunde göra för jag hade ett litet barn. Jag saknade mitt tidigare liv, saknade social samvaro då alla jag umgåtts med tidigare jobbade, jag vågade inte ge mig iväg så mycket med den lilla då han ofta verkade missnöjd och egentligen var det lite som att jag var fången i det nya livet.

Jag minns att många människor tittade på det lilla byltet och såg sentimentala ut och sa, ”det är en underbar tid, ta tillvara på den”. Vi klistrade på ett leende och sa ”självklart”. På kvällarna när bebisen gallskrek så brukade jag och min man titta på varandra och säga ”det är en underbar tid, ta tillvara på den” med ironi. Vi räknade dagarna för att vi ville att den lilla skulle bli äldre och sa till varandra att vi nog inte passade som småbarnsföräldrar men däremot storbarnsföräldrar. På dagarna kunde jag faktiskt njuta lite av den lilla men på kvällarna smög ångesten sig på och fast veckorna gick ville den inte ge sig av. Tro inte att vi inte brydde oss om bebisen, det gjorde vi, men det var inte så himlastormande och i vissa perioder var det riktigt jobbigt att tänka på att vi skulle vara hans föräldrar livet ut. Jag kunde gå och försöka tänka ut saker som man faktiskt fortfarande kunde göra fast man har barn, jag försökte liksom peppa mig själv till att tänka på att inte precis hela livet var förstört. Jag kan erkänna att jag ibland kunde sitta och titta på honom och liksom försöka intala mig att jag älskade honom, övertyga mig själv om att så var fallet. Det gav mig så otroligt dåligt samvete och jag tvivlade än mer på mig själv som mamma.

Jag minns en slags genombrott, det var när grabben var två månader. Jag var iväg på en möhippa och vi satt i bilen och pratade barn. I den bilen satt tre andra föräldrar som senaste åren fått sitt första barn och alla tre sa samma sak, de älskade inte bebistiden, det var mest bara jobbigt. Plötsligt kände jag mig inte så underlig och misslyckad. Jag fick höra att det skulle bli bättre när bebisen blev runt tre månader och började visa lite mer personlighet och ”mänskliga drag”, eller runt halvåret när den skulle visa mer vilja och sen efter året skulle det vara en liten människa man hade att göra med och den skulle vara underbar. Visst lät det knäppt, men det gav mig tröst och hopp. Vid tre månader skulle det bli bättre, jag hade bara en månad kvar.

När lillen var 2,5 månader insåg vi att han var mjölkproteinallergisk och då blev allt mycket lättare, han slutade med mycket av sitt gnäll. Dagarna blev enklare för jag behövde inte gå omkring och fundera på vad jag gjorde fel. När det där gnället dygnet runt försvann blev det lättare att läsa av honom och att se när han inte gillade och gillade saker. Vi kunde lära känna honom lite och snart började också min mans semester. Jag var inte längre så ensam, människor omkring oss hade ledigt, lillen var inte lika läskig att ha med på saker och han blev minsann roligare och roligare att umgås med. Vi insåg att han avskydde att vara stilla, han ville se och upptäcka världen, han var inte en grabb som var nöjd liggandes på en filt eller i en stillastående vagn. Kvällarna med ångest blev allt ovanligare för vi hade hittat en lösning för gallskriket. Varje kväll strax innan den tiden då han började skrika satte vi honom i bärsele och sen gick vi en till två timmar i skogen med honom. Då satt han där och tittade och sedan var han lugn resten av kvällen.

Jag vet inte riktigt när det hade vänt totalt men med tiden tog lillen över mitt hjärta mer och mer. Jag började älska honom innerligt. Jag hamnade aldrig i en fas av förälskelse utan gick raka vägen på den djupa villkorslösa kärlek som är så typisk för föräldraskapet. Med tiden började jag njuta av livet som föräldraledig, jag fann nya aktiviteter, lärde känna nya människor att umgås med och jag kände att jag och lillen hade ett speciellt band, vi började liksom umgås han och jag. Han var inte längre bara den där lilla som man tog hand om, han var också min följeslagare i vardagen. Visst hade vi det tufft många gånger, vi kämpade på då den lilla Filuren redan som mini hade stark vilja och var fylld med massa frustration vilket visade sig på hans humör. Hade han fått som han velat hade han nog börjat gå som tremånaders. Nu fick han inte det utan väntade till han var åtta månader. Då hade jag för länge sedan slutat tänka på att det där med att bli föräldrar kanske var ett misstag och jag visste ju helt klart att livet inte var förstört, det hade förändrats men berikats. Att försöka finna saker som man fortfarande kunde göra som förälder var heller inte längre aktuellt utan jag räknade snarare upp alla härliga grejer som man nu kunde göra tack vare att jag var förälder. Till slut nådde vi även den punkt där vi faktiskt inte längre tänkte att det blir inga fler barn. Självklart skulle Fiuren få syskon någon gång om vi kunde.

Jag vet att det finns många som hamnar i en likanande situation, många som tvivlar över sitt val att bli föräldrar, för första, andra eller kanske sjunde gången. Men det blir bättre, att inte den där stora förälskelsen inte dyker upp är självklart ledsamt men det betyder inte att du inte kommer älska ditt barn mer än allt annat. Chocken att bli föräldrar kan vara enorm och det kan vara jättesvårt att förstå hur det nya och förändrade livet ska se ut. På samma vis som att man kan bli omtumlad av första barnet hör man om tvåbarnschocken och till och med trebarnschocken, att allt förändras, det blir svårt att få ihop vardagen med fler barn eller det blir tufft på grund av det äldre syskonets reaktion eller känslan av att man måste dela sin tid och energi med ett syskon.

Jag själv var riktigt rädd inför tiden som tvåbarnsförälder och under graviditeten pratade jag och min man mycket om att vi skulle försöka påminna varandra om att den där jobbiga tiden i början faktiskt är kort och snart skulle bebisen ha förvandlats till en liten unik människa som ägde våra hjärtan. Jag var riktigt rädd för alla katastroftankar, sömnlöshet, ångest på kvällarna och dåligt samvete för det äldre barnet. Nu har lillasyster varit här en månad och den stora chocken för oss blev den uteblivna chocken. Varje sekund är härlig, även om det inte alltid är lätt. Det enda som egentligen varit jobbigt har varit att storebror blivit lite osäker i situationen med en bebis i familjen, han verkar dock ha blivit tryggare sista dagarna. Med en varm känsla i kroppen och nästan tårögd av lycka brukar jag viska till mig själv att det är en underbar tid, ta tillvara på den. Jag njuter av varje dag, alla mysiga stunder med familjen och med mina barn som växer allt för snabbt. Något jag är väldigt tacksam över är att mysstunderna med lillasyster har gett mig tillbaka minnet av mysstunder med storebror, något som jag glömt faktiskt hade existerat ibland när han var liten.

Jag tänker försöka att inte sörja att första tiden med Filuren nästan var bortkastad och näst intill förstörd. Jag tänker inte be om ursäkt eller skämmas för att jag inte blev förälskad från första stund och ni ska veta att jag inte på något vis tycker mer om något av mina barn. Visst, jag föll handlöst förlillasyster, hon kom, vi blev förälskade och hon var pusselbiten som gjorde vårt liv komplett men ibland får jag för mig att när man verkligen kämpar med något så blir det mer betydelsefullt. Kärleken till Filuren är så otroligt omvälvande och den växer för varje dag. Det var han som verkligen lärde mig hur man älskar ett barn utan gränser och när han blev storebror älskade jag honom ännu mer, han var inte bara älskad som en son utan som ett syskon till vår dotter. Filuren öppnade våra hjärtan så att det bara var att kliva rakt in för lilasyster.

Jag känner en otrolig styrka i den situation jag befinner mig i nu, men det ger mig också en insikt om hur svag jag kände mig förra gången, hur ensam, bräcklig och rädd jag var. Jag inser nu att jag tvivlade enormt på mig själv i den viktigaste roll jag kunde tänka mig, föräldraskapet. Det fanns så många gånger som jag tänkte att det var konstigt att i stort sett alla klarar av att vara bra föräldrar men jag inte gjorde det. Till dig som läser det här, som inte är himlastormande lycklig, som känner dig misslyckad, som tvivlar vill jag bara säga att du inte är ensam, det du känner är ganska vanligt men tyvärr ovanligt att prata om. Självklart ser inte omständigheterna likadana ut som de gjorde för oss, men de känslorna vi hade finns det fler som bär på. Du är inte misslyckad, du har inte gjort ett felaktigt val när du blev förälder till detta barn, du kommer att älska det och livet tillsammans med det, hela tiden även de jobbiga dagarna. Våga prata om det jobbiga, du kväver inte känslor genom att hålla dom inne, de riskerar istället att kväva dig. Möts du av oförståelse av vänner eller bekanta så beror det enbart på att de har svårt att sätta sig in i din situation, inte att det är något fel på dig. Jag har provat både att leva i bubblan och utanför den och jag inser hur svårt det måste vara att förstå hur det är utanför bubblan om man själv är på insidan. På BVC ska du kunna få hjälp med kontakter för att få prata om, hantera och bearbeta de känslor du bär på.

Att älska sitt barn brukar sägas är den mest naturliga instinkt man har, men kanske är det så att det tar ett tag att älska sitt liv med barn, eller sitt liv med fler barn. Att du värnar om ditt barn och gör det bästa för att ge det vad det behöver räcker, du behöver inte vara himlastormande kär, det kommer tids nog. Så länge det du känner inte gör att ditt barn eller du själv far illa är inte känslorna farliga även om de är tunga att bära. Bara för att allt inte känns naturligt och rosafluffigt från början behöver det inte betyda att det inte kommer göra det en dag. Du kommer snart vara där, det går som tur är fortare än man tror.