Det handlar egentligen bara om mig

Jag har kommit på vad den här sommaren egentligen handlar om, mig. Ja det låter väl kanske inte så konstigt men jag ska försöka förklara.

Om några dagar är det 4 år sedan jag fick reda på att jag var gravid. Jag tänkte att livet skulle vara ganska likt sig fram till en bäbis ploppade ut och sedan skulle framtiden komma, den ovissa men spännande. Det tog ungefär två veckor att slå hål på den tanken för sedan gick det inte riktigt att leva som tidigare. Ärligt talat gick det nästan inte att leva alls vissa dagar med illamående, kräkningar, smärtor och annat trist.

Graviditeten kändes inte som en förberedelse, snarare som en nedbrytande resa på nio månader. Jag vet, man ska aldrig klaga på att man är gravid. Jag kagade inte det, jag klagade på hur jag mådde. Men oavsett, i april 2013 ploppade den där bebisen ut. Mamman till barnet var helt slutkört redan när han föddes. Efter att han föddes fanns nog nästan aldrig en lugn stund. Har ni hört om bebisar som ligger på en filt eller i ett babygym långa stunder och är nöjda? Har ni hört om bebisar som sover timme ut och timme in på dagarna? Han var inte sån. Det enda som gällde var rörelse hela tiden. Det värsta som fanns var att vara hemma mer än 30 sekunder i sträck.

Jag hade knappt insett att jag blivit mamma innan jag fick försöka inse att jag snart skulle bli mamma till ett till barn. Lika bra det, vi var ju redan mitt uppe i den där intensiva perioden. På sonens niomånadersdag kom passande nog min första graviditetsspya. Att ha en liten vilding som just börjat springa och upptäcka världen och själv vara illamående och ha en hemsk foglossning och att dessutom dras med den där förgörande tröttheten var inte klockrent. Visst tänkte jag ca 200 gånger varje dag att jag inte skulle orka mer men det gjorde jag. Jag orkade även när det i livet dök upp andra saker som verkligen slog bort fötterna under mig en stund. Jag vet inte hur men de där nio miljoner månaderna av graviditet passerade och en ny bäbis ploppade ut. Okej, hon ploppade verkligen ut på riktigt. Jag lovar.

Ett barn, av vild karaktär på snart 1,5 år och en liten bebis som gillade att vara fast vid mig eller sin pappa dygnet runt, en man som jobbade skift och en kropp som läkte lite långsamt var inte roligast jämt. Jag levde på ruset, lyckan att fått två friska barn, glädjen av att tillhöra en familj. Det kändes som vi var ett pussel som blev komplett.

Men livet då?? Jag det öser ju alltid på i en himla fart, det finns inte tid för ett djupt andetag. Och sedan när en sekund är över, då är jag så slutkört så jag är apatisk. Alla de där nätterna, fyra år av kass sömn. Rader av nätter med en timmas sömn, med två, tre eller kanske inte en enda minut. Hur har jag inte blivit mer galen än jag blivit?

Fast jag ljuger nu. Livet är inte så. För några veckor sedan hände något. Dom sover, barnen. Visst kanske dom vaknar någon gång, men inte 300 gånger per natt. Här behövs inte massa vaggande och vyssjande. Dom sover. Inte nog med det JAG SOVER. Jag som inte sovit på år sover. På dagarna då? Hur fungerar det då? Jo, farten är hög men numera kan barnen ha ganska kul tillsammans. Dom leker, dom pratar (lillan har börjat prata väldigt mycket). Jag hinner andas, jag kan ta det där djupa andetaget. Jag har hört en röst en miljon gånger säga till mig, nu skulle vi kunna skaffa en eller två till av bara farten. Jag det skulle vi, men jag känner att jag är klar. Jag vill börja andas igen.

Vad händer när man kan andas, när man kan tänka, när man kan känna efter…. För mig blev det som så att jag kände att jag bara måste bryta isär allt, kolla på delarna, se att allt är som det ska, att jag inte missat något viktigt i den höga farten eller i trötthetsdimmorna. Det är svårt att förklara det på annat sätt men jag kände att jag måste tänka på en person först och främst nu, mig själv.

De senaste veckorna har sett ut som så att jag har rotat i jobbiga saker, jag har vänt och vridit på det mesta i mitt liv. Jag har tagit mig tiden till det. Jag har till och med påstått att jag jobbat men i hemlighet suttit kvar på kontoret efter att jag slutat och bara funderat i min ensamhet. Jag har nästan stulit tid för att få vara för mig själv. Jag vill bara få den där möjligheten att landa i livet, det nya livet. Allt har gått i överljudsfart i fyra år, jag vill komma ikapp. Jag vill inte påstå att jag tappat bort mig själv, jag vill bara se exakt var jag är för att kunna förstå var jag vill sedan.

Den här sommaren handlar om mig. Det är min tid att fokusera på mig själv. Det känns otroligt bra, även om början av sommaren, den delen av resan som handlade om att rensa i det förflutna var ganska energikrävande. Den här sommaren får vara det där riktigt djupa andetag jag inte kunnat ta på så lång tid.

Jag älskar dom, det bästa som finns. De har lärt mig så mycket, de har förändrat mig, de har förbättrat mig och gjort livet större än jag anat. Jag behöver tid att smälta det. Foto: Patricia Carlsson