Det går för fort…

Det känns inte som att jag kommer kunna sova inatt. Jag ligger i sängen med en stor klump i halsen och känner mig ledsen och stressad. Jag har faktiskt till och med gråtit lite och det är inte vanligt (eller jo, när jag var gravid grät jag varje dag).

När maken hade åkt till jobbet ikväll satte jag på vår dator (som jag brukar försöka undvika för den krånglar bara). Jag började bläddra bland bilderna på Filuren och insåg hur stor han blivit och hur fort det gått. Framförallt insåg jag hur mycket jag missat av hans liv då jag inte varit rikitgt närvarande under stora delar av graviditeten med lillasyster. Jag har ju faktiskt varit gravid nästan halva hans liv och hela den tiden kämpade jag för att klara dagarna.

När jag inser hur fort barnen växer får jag panik. Jag älskar att se deras utveckling, verkligen. Jag älskar tiden nu när Filuren börjat prata så mycket och lär sig nya ord dagligen, det är så härligt att kunna kommunicera MEN måste det gå så larvigt fort? Jag hinner inte med, jag vill stoppa tiden och bara få njuta.

Just ikväll tycker jag att allt går för fort och jag skräms av tanken på att mina småttimgar snart är stora. Visst finns det massa, massa saker jag ser fram emot att göra med barnen när de blir större men måste verkligen ”här och nu” så fort försvinna?