Det bästa jag kunnat få höra…

Vilken lång eftermiddag det varit. Lilla F har haft hög feber och legat i min famn stora delar av tiden. Lillan är inte van att storebror söker närhet hos mig så hon har avundsjukt bett (läs gallskrikit) om att få vara hos mig hon med. Tyvärr duger det inte att samsas om mig, de slåss om mig. Det har ändå gått oväntat bra, efter en stund tröttnade lillan och började leka.

Fram mot läggdags lyckades jag få i Lilla F dryck med lite ipren i och febern gick ner. Lagom till att barnen kom i sina nya pyjamasar från Polarn o. Pyret hade han nog med energi att busa med sin syster. Energin höll i en kvart, sedan var det puss och kram och god natt för lillan. Nu sitter jag här med en liten kille som just berättat att febern har kommit tillbaka, han är varm. Han har bett mig sitta och skriva för det låter så mysigt om tangenterna men jag tänker ändå ta upp honom i min famn och bära in honom till sängen och berätta historier om när han var bebis. Det älskar han.

Jag vill självklart inte att mina barn ska vara sjuka men det är åtminstone väldigt mysigt när lilla F kryper upp i min famn och ber mig kramar honom jättestort. Det allra bästa med hela dagen, som säkert kommer vara det bästa med hela veckan och kanske månaden är att när jag frågade lilla F om han var rädd förut när febern var hög så svarade han att ”nej mamma, jag är inte nåt rädd när du kramar mig, inte ens för mardrömmar”. Det är då jag inser att jag lyckats rätt bra ändå.