Det är magiskt!

Förra veckan hände något, först kom det bara som en diffus känsla men sedan blev det så uppenbart. Vår älskade son, den mest spännande varelse jag någonsin träffat har ändrat sitt beteende mot mig radikalt.

Jag har alltid varit nummer två, pappa är nummer ett. I lilla F:S värld har nummer två betytt att man inte räcker till. Det finns bara nummer ett eller så är man ersättaren som inte duger. Det har känts som att han nästan bestraffar mig för att hans pappa jobbar, han blir arg på mig, ledsen, förbannad, ursinnig. Jag får ständigt höra att ”nej, jag vill att pappa ska…”, ”nej mamma du får inte…” osv, oavsett om pappa är hemma eller inte. Vet ni hur ont det gör att ständigt bli bortknuffad av sitt eget barn, att inte få trösta när han är ledsen, att inte få kramas och inte få det att le?

De veckor som jag är ensam med barnen nästan hela tiden har varit en plåga på det viset att jag ständigt får höra skriken, gråten, ropen och tjatet om ”pappa, pappa, pappa”. Det är inte roligt då jag själv önskar att han var hemma. Det är inte kul att vara den som får ta hand om ilskan och sorgen. Dessutom låter lilla F mig inte trösta honom, jag blir syndabocken på något vis istället, han straffar mig genom att visa att jag inte duger. Att vara nummer två är inte att vara andrahandsvalet i detta fall, det är att vara den bortvalda.

Veckan som gick var annorlunda. Tjatet om pappa tog mindre och mindre utrymme. Jag fick trösta lilla F, ha honom i knät en stund, krama om honom och torka tårarna från hans kind. Jag fick busa och skratta och hitta på skojiga saker och han tittade på mig och log så ögonen glänste. Jag fick ligga bredvid i sängen och berätta sagor och han kröp upp i min famn innan vi somnade. Där låg jag, lycklig och ville aldrig gå upp ur sängen igen. Men det mest fantastiska var sättet lilla F pratade med mig på, som om jag faktiskt var värd något. Hans tonläge, melodin när han sa ”mamma” fyllt av kärlek och tillgivenhet, det var magiskt.

Idag fortsatte det där magiska. För första gången någonsin kom lilla F och kramade om mig, skrek av lycka och lyste av glädje vid förskolehämtningen så som han gör med sin pappa. När vi cyklade hem sa han bara till mig ”pappa jobbar” och jag sa att nej, han är nog hos farmor. Det accepterades utan utbrott och med världens finaste lilla yrväder i famnen tog han sin lunchvila utan minsta protest. Ja, just nu är jag ”mamma”, nummer två men helt klart värd att älska. Jag är någon som duger rätt bra när pappa inte är med. Det är en ny känsla för mig och jag njuter fullt ut för jag vet inte hur länge det kommer vara. Jag behöver inte vara nummer ett, men jag vill också få räknas och ta del av hans kärlek vilket jag får nu. Han kommer förbi, ger mig en kram och säger ”mamma” på ett sätt som får hela mitt bröst att dunka av kärlek.

Nu ska jag försöka sova, det är mycket att fixa med och jag ligger back många timmar på sömnkontot!