Äventyrsnatt med norrsken
Det var ingen klocka som väckte mig vid fem imorse, utan en fot som sparkade rakt in i mina revben. Omtumlad och obeskrivligt trött vände jag mig om för att sova en stund till men vår son ville annat. Kämpa, tänkte jag när jag satte mig upp och pratade med honom. Sedan mindes jag natten och kom på att det var helt klart värt att vara såhär trött.
Den här vintern har det varit väldigt få chanser till norrsken här i Värmland och när väl appar och internetsidor visat att chanserna funnits har vi haft molnigt eller så har min man jobbat och jag varit ensam med barnen. Igår var jag laddad, bra utsikter för att det eventuellt skulle kunna synas något på våra breddgrader, en väderursikt som visade molnfritt och en man som var hemma med barnen. Jag var tvungen att ta chansen.
Klockan åtta på kvällen drog jag på mig ullunderställ, ullsockor och skidställ. Väskan packades med varmt te, extra fleecetröja, torkad frukt och ett sittunderlägg. Kamera, stativ och fjärrutlösare plockades fram och så drog jag ut i den mörka natten.
Jag kände det i magen. Jag skulle få se norrsken, det var bara så. Stadens ljus lämnades bakom mig och de värmländska skogarna bredde ut sig. Mörkret blev mer kompakt men det syntes hela tiden ljusare horisonter, så som det gör när städer och samhällen ligger någon eller några mil bort. För att slippa det hade jag fått åka böldigt långt bort. Det gick inte igår.
När jag fann en plats där jag tänkte att det skulle fungera att kolla läget riggade jag kameran och tog ett testkort. Jo då, långt bort i horisonten fanns en tunn, grön slöja. Norrsken. Nu var det bara väntan på explosionen som kanske kommer. Jag väntade. gick fram och tillbaka i mörkrer men slöjan av ljus blev vare sig större eller starkare. Jag bestämde mig för att ge mig av längre bort.
På en äng långt ute i ingenstans riggade jag kameran igen. Det var mörkt, men inte kolsvart. Ljuset från avlägsna samhällen gav himlen en ljusare ton i horisonten. Norrskenet fanns där, diffust. Jag satte mig ner, funderade. Det var lite skrämmande, ensam mitt ute i den avlägsna skogen men samtidigt njöt jag. Jag var verkligen ifred här. Det var min stund.
Norrskenent tilltog inte, jag la mig ner, tittade upp mot stjärnhimlen, faschinerades av hur många stjärnor man ser bara man lämnar stadens ljus. På en frostig skogsäng, ute på den Värmländska landsbygden låg jag och kände mig som en del av den stora evigheten och tittade upp mot samma evighet.
Så fick jag en känsla i magen. Nu kommer det snart. Jag gav mig vidare till badplatsen, riggade kameran och tittade ut mot sjön. Slöjan på himlen tycktes fladdra till. Jag visste vad det betydde, norrsken på gång. Jag tog en bild och fick det bekräftat.
Så hände det, plötsligt började strålar dansa på himlen, slöjan rörde sig, växte och jag fylldes av en eufori. Norrskenet dansade, jag dansade, nästan grät, knäppte av bilder och skrattade ut i natten. Under några minuter var det där, under några minter fick jag se norrskenet spela och jag fylldes av en enorm energi. Det var helt enkelt magiskt och på något vis kändes det extra magiskt att uppleva det helt i ensamhet.
Jag stannade kvar ute i natten. Väntade och hoppades men norrskenet kom inte tillbaka. Det kanske var tur, jag hade kanske inte klarat mer. Jag började frysa, drack mitt varma te och hade en riktigt mysig stund med stjärnornas ljus som sällskap. Det blev en fin avrundning av en natt av äventyr i mörkret. Någon gång efter midnatt kom jag hem. Jag kund inte förstå att det gått så många timmar, tiden måste ha gått otroligt fort.
Idag på jobbet har jag varit lite trött, nattens expedition innebar att jag knappt hann sova men det är det värt. Norrskenet finns kvar där i minnet och ger energi.
