Att vara pappa…

november 9, 2016 4 av momentsbymary

tldsc_5566
Att vara pappa är varken självklart eller lätt. I början letade jag nästan efter manualen. Det hade varit så mycket lättare om det fanns ett sätt som passade alla barn. Lättare kanske men hur kul skulle det vara? Hade någon sagt innan hur det skulle bli hade jag nog inte vågat och velat bli pappa men då hade man inte förstått allt det där andra. Sakerna som är föräldraskapet.

Vår start som föräldrar var lite knepig. Med ett sex timmar gammalt barn lämnade vi förlossningen och stod där som ensamma ansvariga för att han skulle ha det bra. Det som hände sen var att barnet något dygn senare skrek och skrek. Först tänkte vi att det var normalt, men efter ett dygns ständigt skrikande, utan paus var vi båda knäckta. Vi ringde sjukhuset där gensvaret var oväntat ”det är såhär det är att ha små barn, det är bara att ni lär er”, ”han har säkert sovit, ni har bara inte märkt det”. Vi visste ju att han inte sovit, han hade skrikit konstant i 24 timmar. Vem kan sova och gallskrika samtidigt? Vi var föräldrar till första barnet och blev behandlade som att vi inte fattade något. Nästa gång vi ringde fick vi prata med en annan person, vi fick komma in och det visade sig att den skrikande bebisen var hungrig, han fick inte någon mjölk, han hade gått ner alldeles för mycket de första dagarna och det var inget som var normalt med det. Stunden då han somnade nöjt efter att jag skedmatat honom mätt med mjölk var tillfredsställande, världens bästa matkoma, vi pustade ut… för stunden. Det här är ett typiskt exempel på den där första tiden för oss, barnen gråter, man försöker trösta och ibland försöker man så mycket att det inte finns någon energi kvar, man testar allt och känner sig värdelös när man misslyckas, maktlös över att inte kunna hjälpa sitt barn och sedan väldigt lättad de tillfällen när man faktiskt hittar det som fungerar för stunden. När man hittat nåt bra ändrar barnen sina rutiner och behov, det är någon slags naturlag.

Vi hade en del utmaningar i början, jag tror att vi båda hade problem med ungefär samma saker. Det var svårt framförallt för att vi hade ett barn som inte var nöjt, nu i efterhand vet vi att det berodde på två saker 1. Han mådde inte bra (var allergisk mot mjölkprotein och hade ont i magen) 2. Han är väldigt viljestark och rastlös i sin natur. Under den här tiden var det inte så kul. Det var rätt många som sa ”det är en underbar tid, ta vara på den”. Jag vet inte riktigt vad som var underbart med den. Att se den där lilla bebisen utvecklas till en egen liten person var däremot underbart. Att kunna vara ute och leka, se honom stolt över att klara saker eller glad över saker vi gör, det är underbart. Att gå omkring med en bebis som aldrig är nöjd är inte underbart. Man trodde nästan att det var fel på en själv som inte tyckte att det var underbart, som inte tog tillvara på tiden utan snarare längtade till bebisen skulle bli äldre och kunna kommunicera.

I efterhand kan jag tycka att tiden gick fort, även om det inte kändes så då. Grabben blev åtta månader och började gå, nio månader senare blev han storebror. Jag minns inte så mycket mer om jag inte verkligen tänker efter från tiden med lillasyster som bebis än att hon låg och sov på min mage på nätterna. Hon ville ha mycket närhet. Det är svårt att minnas, allt går i ett sånt rasande tempo och är så intensivt att man inte hinner reflektera.

Idag har vi en tvååring och en treåring. De är bästa vänner och rätt ofta bästa ovänner. Jag är pappa till två vilda barn som väcker alla sorters känslor, allt från starkaste kärlek och glädje till ilska och frustration. Att vara pappa är inte enkelt, det ska nog inte vara det, jag hade nog inte tyckt att det var roligt. Med två vilda barn behöver jag aldrig oroa mig för vad jag ska hitta på när jag är ledig, för det är aldrig en lugn stund, aldrig. Vi vet idag ganska bra vad som fungerar bäst för våra barn, men det ändras hela tiden och även om vi vet vad som fungerar betyder det inte att barnen går med på att göra det som dom mår bra av, som äta sova mm. Vad som alltid har fungerat är att vara utomhus, både för barnen och oss vuxna, barnen ber om det dessutom. Det är inte alltid lockande att ta sig ut, men det är alltid mycket enklare att vara där än inomhus. Ganska ofta kör barnen oss helt slut på energi, men att få vara förälder åt dom gör det värt det många gånger om. Att få se dom utvecklas och växa upp är fascinerande. Hur mycket jag tycker om dom är inte ens lönt att försöka förklara.

Min lista på fem saker jag inte klarat mig utan under småbarnstiden:
1. Bärsele, den räddade oss från timmar av skrik på kvällarna, har gjort det möjligt att upptäcka skogar och fjäll, fått oss att slippa trängas med barnvagn i affärer mm.
2. Pysventil, en lättnad för små gasiga magar.
3. Physiomer, en slags nässpray som rensar näsan effektivt på bebisar. Dottern var ständigt täppt första vintern och tack vare Physimer slapp hon vakna massa gånger med täppt näsa.
4. En bra vagn, vi hade Kronan duo S. Den tog sig fram nästan överallt och räddade oss när vi behövde gå i timmar.
5. Bra utomhuskläder till både sig själv och barnen, det är inge skoj att frysa eller bli blöt och väldigt svårt att orka hitta på kul grejer.

tldsc_5547 tldsc_5571