Världens bästa ettårskalas

Sedan jag blev gravid med Filuren sommaren 2012 har jag varit med i en mammagrupp på internet. Vi började på ett forum men flyttade snart till Facebook där vi i en hemliga grupp kände att vi kunde skriva mer öppet. Jag tror vi var runt 60 gravida tjejer från början, idag är vi drygt 40 vilket verkligen inte är illa med tanke på att gruppen funnits i snart två år. Jag har ett gäng högskolepoäng i gruppsykologi och har varit väldigt intresserad av det sedan jag läste. Jag har inte blivit förvånad över gruppens uppgångar och nedgångar men jag måste säga att det förvånar mig att det funnits en sån otroligt styrka och positiv anda, när vi är på topp är vi verkligen högt upp. Man säger ju att gruppen är större än vad de olika enheterna tillsammans blir, var och en för sig, så känns det verkligen.

Vi har följt varandra genom de tuffa veckorna i början av graviditeten då oron bankade på dörren ofta och vi såg medlemmar försvinna med sorg och önskningar om att nästa gång måste det vara er tur. Vi har tagit oss genom ultraljud med svartvita bilder på våra små hjärtan, vi har gissat kön och pratat inköp. Vi har virkat filtar, matfrossat, pratat om obekväma graviditetssymptom, delat med oss av bilder på matorgier, fruktorgier eller rent av socker- och fettorgier. Vi har jämfört växande magar, cravings och svullna fötter, ben och händer. Vi har mot slutet av graviditeten spekulerat i när det är dags och vems tur det är härnäst, vi har samlats i gemensamma hejarramsor när det varit dags, vi har klockat värkar, frågat vad som är värkar, undrat hur länge man kan ha dessa värkar, analyserat kroppen signaler och vi har alla till slut kommit i mål. Det känns lite lustigt att skriva om detta för det känns som att det var länge, länge sedan. Det är bara drygt ett år sedan, men det har varit ett år som vi alla fått dela med nya familjemedlemmar och självklart hinner man skaffa många nya intryck, erfarenheter och minnen, ett nytt liv rent av.

Vi har delat med oss av våra små pluttars utveckling, vi har gråtit över krånglande amning, skrattat åt lustiga bebisminer, vi har kämpat med timmar och åter timmar av barnskrik, vi har känt hur våra relationer utvecklats men också invecklats. Våra små bebisar har blivit större och större, vi har sett de första leendena, rullningarna, hansanden på golvet, krypningarna och stegen. Alla barnen har inte gjort allt och de har inte gjort det samtidigt, för alla våra underbara ungar är alldeles unika. Det är en sån stor gåva att få, inte bara lära känna dessa härliga tjejer, utan också alla deras små barn som redan som så små är alldeles egna små personligheter, ingen den andra lik.

I snart två år har vi haft kontakt dagligen, ibland dygnet runt. Vi har pratat om saker som man kanske inte ens vågar ta upp med sina närmsta vänner. Vi har delat med oss av känslor som vi kanske inte vågat erkänna annars. De härliga känslorna har fått påhejning, de mindre härliga har bemötts med förståelse och peppning. Jag är nog en av de som haft mycket av de inte alltid så härliga känslorna, därför har den styrka ag fått genom gruppen varit ovärderlig. Jag är het enkelt inte gjord för att vara gravid och gravid har  jag varit i 14 månader på mindre än två år. Relationer har upphört, relationer har skapats, stora sorger har mött medlemmar på vägen och likaså lyckor, allt har vi delat och burit tillsammans.

Foto från sonens eget ettårskalas

Det finns en anledning till att jag skriver om detta just ikväll. Imorgon åker lilla familjen till Stockholm. Vi ska bo på hotell, förhoppningsvis smälla i oss hotellfrukost (beror på hur illamående jag är), vi ska komma hemifrån och se något annat men framför allt, vi ska gå på världens bästa ettårskalas. Det är ju faktiskt så att våra små pluttar har fyllt ett nu och det ska vi fira på ett lekland. Själv har jag inte tillfört något till detta kalas men det finns några tjejer som jobbat hårt för att detta ska bli en fantastisk dag, vilket jag är övertygad om att det kommer bli. Det ska bli så roligt att träffa tjejerna och deras små ettåringar. Visst har jag träffat många av dom innan, för vänskapsband har verkligen knutits inom denna grupp, men att träffa så många av mina ”medmammor” och Filurens gruppsyskon kommer nog bli ett minne för livet.

Jag hoppas på att min kropp har en bra dag på lördag och att jag kommer orka delta mer än bara någon timma. Kalaset är för mammorna och ettåringarna men de fina, fina tjejerna har bestämt att min man får följa med och jaga Filuren så att jag kan klara av den här dagen. En otroligt fin gest och nödvändig då jag har väldigt svårt att klara ens en timma med honom just nu, fogarna har helt enkelt bestämt sig för att de inte vill samarbeta. Jag ska fixa den här helgen, jag vet inte hur det ska gå till, men jag ska klara den. Kroppen försöker kanske motarbeta mig så gott det går men jag tror att en trasig kropp inte har något att sätta emot min skalle just nu. Jag är helt övertygad om att världens bästa ettårskalas är precis vad jag behöver och att det kommer vara en riktigt kul grej för Filuren. Imorgon åker vi till Stockholm och skaffar oss minnen för livet.