Vår blivande campervan är här – Peugeot Boxer
Sedan en vecka tillbaka har vi en skåpbil stående i trädgården. Varje gång jag tittar ut och ser den pirrar det till i mig. Jag brukar ta en promenad ut och kolla till den, kliva in i skåpet och mäta och planera, sätta mig på förarplatsen och uppfyllas av de känslor av förväntan och glädje som fyller mig. Det är mäktigt att veta att vi har den där bilen, att alla möjligheter finns för oss.
Att köpa bilen var inte på något sätt ett enkelt beslut. Vi är inte en familj med obegränsat med pengar och i och med att inköpet på inget sätt handlar om något livsnödvändigt så kändes det märkligt att ha en så stor utgift för ren livslyx. Vad jag känt väldigt starkt senaste tiden är dock att jag behöver leva mer i nuet och våga följa mina drömmar och kanske känns det extra rätt av mig att ta beslutet att följa drömmen just nu då jag sitter med en sorg i hjärtat efter att få ett tragiskt dödsbesked igår kväll. För mig vore det omöjligt att köpa en skåpbil på impuls, däremot förstod jag ganska snart att trycket på större skåpbilar är otroligt högt så det gäller att vara påläst och slå till direkt när en bil som verkar vara rätt bil dyker upp. Av den anledningen försökte jag läsa på så gott det gick, låg ständigt i startgroparna och scannade av Blocket, Facebookgrupper och andra sidor för försäljning av fordon kontinuerligt. Jag visste vad jag ville ha och satt bara och väntade på att kunna slå till.
På vägen till köp har jag stått inför olika frågor. Vilken storlek på bil vill jag ha? Det är en viktig fråga och den går nära frågan om vad bilen ska användas till. Vi är tre personer som ska kunna sova, äta, sitta, åka, och laga mat i vår bil. Jag ville absolut ha möljlighet att kunna stå rakt och inte riskera känslan av cellskräck i skåpet, samtidigt ville jag inte köra omkring på ett väldigt stort och otympligt fordon. Vilken prisklass på fordon är aktuell? Den frågan ligger nära frågorna om Hur långt får fordonet gått? Hur gammal kan skåpbilen vara? Prisklassen påverkas ju av miltal och årsmodell. När jag kollade runt för att få en bild av vad man kan förvänta sig av bilar i olika prisklasser så slog det mig att det fanns en hel del bilar för runt 40.000-50.000 men jag var osäker på hur ”värt” det skulle vara att sedan bygga om dem för liknande summor om de sedan ”börjat gjort sitt”. Nu har jag förstått att transportbilar är gjorda för att tjäna många år och många mil men jag önskade ändå en bil av lite nyare modell, med mindre risk för rostangrepp och slitage. Hade jag haft en obegränsad budget och strålande ekonomi hade jag säkerligen hamnat på en näst intill ny bil, men det var inte att drömma om. Däremot funderade jag på möjligheten att spara ihop till något i 100.000-kronorsklassen för att kunna få en mittimellangammal bil som ändå känns hyfsat fräsch. Nu lyckades jag ligga så bra i startgroparna att jag köpte en bil som förmodligen kunnat legat kring hundra tusen hos en bilfirma men jag kom billigare undan.
Vår bil är en Peugeot Boxer L2H2 och togs i bruk i november 2014. Det är långt ifrån en ny bil men den är inte heller en gammal rosthög. Självklart finns det lite bucklor och skav, stenskott och små rostangrepp. Den kom med några uttalade defekter, en förardörr som inte kan öppnas med nyckel, rutor som inte går att ta ner, skjutdörr som krånglar i vajrarna för öppning och bakdörrar som inte går att låsa. På en bilfirma hade bilen förmodligen fått detta åtgärdat, men på en bilfirma hade bilen haft ett pris som jag inte skulle ha klarat att betala. Det var verkligen jätteläskigt att åka iväg och köpa den där bilen, fem timmar med buss/tåg/buss/tåg/tåg bort, men även om mitt ängsliga jag tjatade på mig så och de där kända felen på bilen skrämde så sa min magkänsla att jag måste hoppa, sträcka ut vingarna och våga flyga. Så bilen köptes på eget bevåg, efter eget beslut utan att konsultera någon. Jag fick försöka lita på mig själv och mina egna förmågor. Tro mig, jag är inget fordonsproffs så det var inte ett helt smärtfritt beslut.
Jag har fixat elhissarna (plockade isär kopplingsdosan och rengjorde kretskortet), fixat låset i framdörren (plockade isär, rengjorde, smorde), fixat vajrarna i skjutdörren (lite simpla åtgärder som alla som har cykelmekarvana klarar) och jihoooooo – lagat låset på bakdörrarna (skruvar av hela paketet, plockat isär, smort, riktat stag rätt och satt tillbaka). Hittills har jag alltså åtgärdat felen utan att det kostat en krona och av det har jag fått ut glädjen av att kunna fixa felen utan något annat är min egen goda vilja, logiska tänkande och sunt förnuft. Det är en go känsla.
Det finns såklart mycket att fixa med på bilen, men jag måste också komma vidare i mitt projekt på insidan. Jag har med flit tagit mig an dörrar och lås för att ge mig tid att tänka på vilket upplägg vi ska ha på renoverandet och hur vi vill inreda bilen. Jag vill landa i tankarna innan jag sätter igång. Att gå och fundera på bilens disposition medan golvplattan ligger i är otroligt bra rent praktiskt. Det är lätt att tejpa upp tänkta möbler och få en bra överblick. Eftersom golvet i bilen inte är plant vill jag tejpa upp och ha allt klart för mig innan vi drar vidare till nästa steg.
Vad är då nästa steg? Jo, jag har två saker som jag skulle kunna göra just nu. Det ena är att tömma skåpet, rengöra och rostbehandla där det behövs. Det andra är att installera taklucka/takfläkt. Att sätta upp taklucka innan taket är isolerat och klätt är lättare än efter. Det går att göra det efteråt om man bygger en van och önskar mer ventilation, men eftersom jag har möjlighet att göra det på det lättare sättet så tänker jag göra det. Förhoppningsvis har jag ett paket som väntar på mig inom några dagar.