Tid…

Att sitta i köket i ensamhet på kvällen är värdefull tid för mig.

Tid för oss alla tillsammans, tid för mig ensam med barnen, tid för bara oss vuxna, tid ensam med storebror, tid ensam med lillasyster och tid för bara mig själv. All den där tiden som behövs, som jag måste få balans i för att må riktigt bra är banne mig inte alltid lätt att hitta.

Jag har läst en massa artiklar, blogginlägg mm om att det där med egentid är någon nymodighet, någon slags tankar om självförverkligande som bara är löjliga och hur många gånger har jag inte sett kommentarer liknande ”varför skaffar du barn om du ändå inte vill vara med dom” på olika föräldraforum. men oftast handlar det inte om föräldrar som inte vill vara med sina barn utan föräldrar som vill ha en liten stund för sig själva någon gång ibland.

Jag har svårt att förstå det här med att man absolut måste se saker som svart eller vitt hela tiden. Det verkar framförallt framträda i frågan om föräldraskap och hur man ska ta hand om sina barn. Att jag vill vara en stund för mig själv ibland betyder ju knappast att jag ”inte vill vara med dom”. Jag är mamma jämt, jämt, jämt. De finns med mig även när jag inte är med dom fysiskt, varje steg jag tar finns de där och värmer hela mitt hjärta.

Ibland känns det som att det där begreppet egentid förlöjligas eller överdrivs. Egentid behöver inte vara något stort. Livet för mig är allt som oftast klockrent Hej, hej vardags underbara bild med mamman på toan som säger ”tyst, jag har egentid” eller något liknande. För mig är inte egentid invecklade, påkostade, glamourösa eller stora saker. Det rör sig om att få en stund i ro, att få släppa allt ansvar, att få tänka sina tankar ifred, att kanske få gå på toa eller duscha utan att någon avbryter, att bara dricka en kopp kaffe eller gå en sväng i skogen.

Att få höra ”jag behöver minsann inte någon egentid, jag är med barnen så mycket jag kan” är helt okej men det är när denne person ifrågasätter andras behov som jag blir lite tvär. Till skillnad från denna person som faktiskt har ett jobb, kommer iväg och bryter mammaansvaret massa timmar i veckan så är jag hemma hela tiden. Att få sitta på bussen till jobbet och hem skulle vara egentid för mig, men självklart känner jag mig otroligt lyckligt lottad som får vara hemma med mina älskade pluttar istället för att jobba. Vilket lyxliv jag har!

Som jag nämnt tidigare, en stund då och då när man är hemma jämt, det är inte att välja bort barnen, det är att få rensa huvudet och få ny energi att använda till att njuta av tiden med barnen.

Lika viktigt som att få vara alldeles ensam ibland är för mig att få tid till var och ett av barnen, att kunna fokusera på storebror eller lillasyster fullt ut för en stund. Det är så skönt att kunna bara se honom eller henne och inte bry sig om något annat i hela världen just då. De stunderna är guld värda och helt fantastiska. Det blir en stund av ”du och jag” där jag kan ge allt till den jag är med.

Jag tycker också om att vara ensam vuxen med barnen. Den sortens tid finns det mycket av. Det är mysigt att gosa med dom och vara nummer ett (annars blir jag lätt nummer två med pappiga sonen). Ibland, när maken jobbar mycket får jag ett överflöd av den tiden, det blir bara sådan tid och alldeles för lite av det andra, jämvikten rubbas och jag känner hur det påverkar hur jag mår.

Tiden ihop hela familjen är viktig den med och vissa veckor har vi mycket sån tid eftersom makens schema är upplagt på det viset. Det är vi, vi fyra och sonen som tycker så mycket om att hålla koll p hur saker ska vara säger genast till om någon skulle fattas. Familjetiden är verkligen underbar, att vara tillsammans vi fyra, att göra roliga saker ihop och att vara just en familj.

Sist men inte minst kommer tiden för bara oss vuxna. En stund att vara vi, inte bara föräldrar uran två personer som valt att dela livet med varandra. Vi är väldigt lyckligt lottade med barn som somnar tidigt och kan därmed få den där stunden för oss själva de dagarna maken inte jobbar natt. Nu tror jag egentligen att vi skulle behöva lite mer sådan tid utanför hemmet, för att komma bort och helt och hållet bara vara vi men det får vänta till lillan blivit äldre. Dock är et viktigt för mig att känna att vi har tid bara vi två tillsammans här hemma, att se till att vi inte tappar bort varandra, att kunna se varandra som mer än bara mamma och pappa.

Självklart är inte livet fyllt med lika delar av dessa tider, vissa existerar sällan och andra fyller i stort sett dagarna. Ibland råder det jämvikt och jag känner hur bra jag mår av det. Ibland lider jag brist på någon av dem och då gäller det verkligen att kunna ta ett steg tillbaka och se livet utifrån och förstå vad som behövs. Ibland är det bara en liten stund av något som gör den stora skillnaden, det gäller bara att kunna vara uppmärksam och läsa av sina egna behov, men även de andra familjemedlemmarnas.