Tacksamhet över det som inte längre verkar självklart 

Jag startade den här dagen på gymmet och avslutade i löparspåret. Att träna var en stor del av livet innan barnen kom, en självklarhet, något jag tog för givet. Att som idag kunna ta en löprunda är nu för tiden något stort och uppskattat, ett tag trodde jag att det aldrig skulle bli möjligt igen. 

Foglossningen som dök upp under min första graviditet släppte aldrig. Den finns fortfarande kvar. Den har orsakat mycket smärta, fysiskt så att jag behränsats betydligt men även psykist på grund av att jag avskytt att inte kunna röra mig och inte vetat om jag kommer kunna det igen. 

Idag finns mest rester kvar. Ibland glömmer jag den och glömmer att jag faktiskt inte klarar allt fysiskt som jag vill. Jag tar det som ett gott tecken, jag kan så mycket mera nu. En sak är i alla fall säker. Jag tar det inte för givet att kunna träna och därför uppskattar jag varje tillfälle extra mycket.