Syskonskapets magi och platta fall

Jag vill hävda att det inte finns något annat så stort i mitt liv som syskonskapets magi. Med det menar jag det speciella bandet som finns mellan barnen, kärleken, förståelsen, omtanken och den självklara gemenskapen och samhörigheten. Det kan röra mig till tårar, jag kan spela upp ögonblick av glädje barnen emellan om och om igen i mitt huvud. Att se kärleken mellan de jag älskar allra mest är stort, omvälvande och många gånger fascinerande.

Jag minns så väl när barnen började kommunicera med varandra på ett uppenbart sätt. De satt vid matbordet, lillan hade just börjat kunna sitta i matstolen med stöd så hon var nog 4-5 månader. Hon slog i bordet, skrek och fick direkt gensvar av storebror vilket ledde till att hon skrek högre och slog mer. Det var bara början, numera är de så sammansvetsade att det ibland blir jobbigt när de stojar så högt att ljuden får huvudet att kännas som det ska sprängas men oftast är det såklart bara fint och charmigt.

Syskonskapet har dock flera ansikten, det för inte bara med sig glädje och skratt. Syskonkärleken spirar här hemma kan man säga. Syskonkärlek, ett svårt ord. Ibland används det till att beskriva ren glädje mellan syskon, ibland till att beskriva en hatkärlek som bara syskon eller väldigt nära personer kan känna. Syskonkärleken rymmer det där starka bandet, en relation som tål nästan allt. Samtidigt finns där den självklara prövningen, rivaliteten, testandet, gliringar, tjuvnyp, bråk och annat som gör att den speciella relationen syskon emellan sätts på prov om och om igen.

Här hemma har vi kämpat mycket med att storebror inte ska ge sig på och skada lillasyster. En av de största utmaningarna med att ha två barn så pass tätt har för mig varit att jag inte kunnat lämna dom ensamma en sekund, för då testas lillasysters hållbarhet. Ju äldre hon har blivit, desto tuffare har storebrors test blivit. Vår lilla tjej är som tur är rätt kaxig och tålig, det hade blivit tufft annars. Hon har faktiskt börjat ge igen ibland. Numera bråkas det om leksaker mest hela tiden, det är inte alltid storebror vinner.

Det finns stunder av magi, som idag när barnen sprang på gatan, hand i hand, skrattandes och hoppandes i vattenpölar som plötsligt slutar i ett riktigt platt fall. Barnen hade så roligt, det syntes verkligen. Dom strålade och skrattade, men plötsligt dök den där trotsblicken upp på storebror. Jo, jag väljer att kalla det så även om många nu för tiden påstår att trots är vuxnas påhitt, det finns inte. Storebror tittade på mig en tiondels sekund med den där blicken som säger, ”nu ska jag göra något jag inte får och du kan inte göra något åt det”, sedan puttade han omkull lillasyster bakifrån, hårt.

Det här var en sådan gång när jag faktiskt slogs av rädsla, lillan flög i marken, fort med huvudet före. Hon hade inte en chans att parera och jag såg att detta inte var ett snyggt fall. Jag slogs av skräck och skrek jätteopedagogiskt på storebror att så får man inte göra. Oturligt nog föll lillan på en riktigt dålig plats, i en lortig oljepöl på asfalten, fylld av vasst grus. Jag plockade upp ett gråtande barn med lera och olja över händer ansikte och kläder med blodet rinnande över kinden. Vid det laget hade jag två gallskrikande barn att ta hand om. Storebror hade nog inte reagerat särskilt på att jag skrik på honom, det var lillasysters förstörda kläder, blodiga ansikte och gråt som fick honom att gråta. Han blev rädd.

Lillan fick nya kläder, ansiktet blev tvättat, såret var ett tacksamt sår, ett skärsår av det vassa gruset, som blödde mycket först men slutade snabbt. I lugnet efteråt pratade vi om det som hänt, storebror och jag. Jag berättade att det var fel av mig att skrika men såg till att förklara varför jag gjort det. Storebror var ledsen för han hade inte förstått att det kunde sluta så pass illa som det gjort.

Ibland känns storebrors agerande elakt, men jag vet innerst inne att det inte är något konstigt med det han gör. Han är bara knappt tre år, han förstår inte konsekvenserna av sitt handlande och många gånger hinner det inte bli några konsekvenser eftersom vi är på vår vakt. Det är en svår balansgång, var är det rimligt att hoppa in och förhindra att situationerna uppstår? Just nu när lillan är så pass liten känns det naturligt att gå emellan mest hela tiden, men snart är hon inte så liten längre.

Ikväll sitter jag och myser med vår stora kille. Han kollar på Bananer i pyjamas och jag skriver. Jag vet att han trivs med att ha det såhär strax innan läggdags. Ibland pratar vi lite och sedan tittar han vidare. Han är den finaste lilla killen som finns, men han är en sådan som testar sin omvärld i ganska stor utsträckning. Det är såklart naturligt att han då också testar genom att inte alltid behandla sin syster helt snällt. Jag är så tacksam över att den lilla lugna tjejen utvecklats till ett kaxigt yrväder med stor vilja. Det kommer bli svårt för någon att sätta sig på henne vilket jag ser som en väldigt bra egenskap. Jag gissar att vi kommer ha våra strider med henne med, det har vi förresten redan. Hoppas att de viljestaka och energiska barnen får med sig dessa egenskaper i framtiden och ändvänder dom till att finna lyckliga vägar i livet.