Samtalet en inte vill ha
Just när jag skulle resa mig från soffan för att göra en kopp kaffe innan jag jobbade vidare ringde mobiltelefonen. På displayen lyste förskolans namn och jag förstod att något hänt någon av barnen. Eftersom det var så nära hämtningstiden var det förmodligen inte bara lite feber det handlade om.
Det är konstigt hur människan fungerar. Tankar kan flöda så enormt fort. På den lilla tiden det tog innan jag svarade susade massa funderingar förbi. Jag hade kunnat reagera på så många sätt men idag var det ett sätt som faktiskt gav mig styrka och tilltro till mig själv. Det känns allt för ofta som att jag brister i mitt föräldraskap, då jag borde gjort saker annorlunda. Jag tror att det är vanliga tankar hos föräldrar. Idag reagerade och agerade jag precis som jag skulle velat.
Lugnt tog jag emot samtalet som en inte vill få, medveten om att den som ringer faktiskt just i samma stund ringer samtalet en inte vill ringa. Lugnt lyssnade jag på informationen om att vår lilla tjej hade klämt fingrarna, det blödde mycket, de visste inte om hon behövde åka till läkaren. Lika lugnt förklarade jag att det inte var konstigt att det hänt, hon är och pillar i alla dörröppningar. Jag frågade inte något om hur fingrarna såg ut, om de var mos, om de var av, för jag tänkte att det är bättre att jag sparar tid genom att åka dit och se själv. Jag sa att jag skulle komma direkt och la på.
Jag reste mig ut soffan, tänkte bara rationella tankar. Jag fångade upp en ryggsäck, la ner blöjor, tvättlappar, mellanmål och några böcker, klädde på mig ytterkläder och lämnade huset max en minut efter att jag lagt på. Jag var helt fokuserad, hjärnan tänkte snabba men lugna tankar. Hur skulle jag lägga upp timmarna framöver, för jag förstod att storebror inte skulle klara av att åka till en läkare och sitta bredvid och vänta på undersökningar och annat. Fem minuter efter samtalat klev jag in på förskolan med en enorm längtan efter att få trösta min lilla tjej och med en bra plan om hur vi skulle agera beroende på vad jag skulle möta när jag kom in.
Lillan var ledsen, hon hade blött mycket när olyckan skedde men kunde röra handen och hon var rentvättad. Hon klängde kring halsen på sin favorit och jag kände mig lugn, bara lugn, för jag visste att hon hade gjort sig illa men hon behövde inte vara ensam eller rädd. Hon hade blivit omhändertagen på bästa sätt. Lillan och jag åkte hem. Jag gav henne smärtstillande, lite mat, frukt och kramade henne massor. Under tiden kollade jag hur hon rörde fingrarna och handen och eftersom allt såg okej ut bestämde jag mig för att avvakta med läkarbesök.
Lillan somnade och jag åkte och hämtade storebror. Alla ville såklart veta hur det gått för lillan. Mitt svar var säkert lugnande och jag la till att det var garanterat inte sista gången de skulle få ringa med tanke på vilket yrväder och busfrö hon är.
Väl hemma tystnaden med två sovande barn sitter jag och tänker på hur skönt det känns att vara så trygg i att barnen får den bästa av omsorg om något händer eller att de blir ledsna på förskolan. Det känns också fantastiskt bra att min hjärna inte skenade iväg bland tusen dumma, hemska tankar och att jag istället blev helt lugnt och agerade så rationellt det bara går. Nu hoppas jag att lillans hand ser okej ut när hon vaknar och att vi inte behöver åka till läkaren med henne.