Onsdag i Sälen och en sorgsam natt

Gårdagen bjöd på ett väder som på vissa andra platser skulle kallats snökaos. Starka vindar och snö som öste ner gjorde att Gubbmyren förvandlades till ett väldigt vitt och vintrigt landskap. Barnen blev som fyllda med extra energi när det fanns ännu mer snö att leka i och det grävdes gångar, byggdes snögubbar, hoppades och rullades. Själv kan jag inte sluta fascineras av hur märkligt det är att trampa i snö och bara sjunka djupare till det att hela benen försvunnit ner i det vita och man står med snö upp till midjan. 

Att vinden var stark brydde sig inte barnen om men de fick inte vara ute massa timmar i sträck, vi gjorde pausar med vattenfärgsmålning, besök i lekrummet hos Volvo, Valledisco och på kvällen gick vi och åt texmexbuffé. Det blev ett fint avslut på vår vistelse men nu ligger jag vaken och sorgsen. Att åka hit skingrar alltid alla tankar av oro eller stress eller annat som inte är helt positivt. Det är ett underbart avbrott men nu är det dags att ge sig tillbaka till verkligheten igen och som vi alla vet är inte verkligheten bara rolig jämt. Det finns en hel det att ta tag i och påminnelsen av det har kommit nu inatt när jag insett att vår semester är slut. 

Jag kommer längta tillbaka, jag gör det jämt. Det är extra sorgligt att resa hem när vi inte har någon ny resa inbokad. Nu ska jag gå och krama om vår lilla grabb som börat gnälla i sömnen. Sådant är alltid bra för hjärtat.