Om man inte kan få tyst på ungen ska man inte skaffa barn

Det är jag som är mamma till barnet som la sig ner och skrek när jag kom för att hämta honom på förskolan. Det är jag som är mamma till barnet som ålade och kastade sig på golvet samtidigt som han illvrålade och som inte svarade på något jag sa.

Det är jag som är mamman som inte nådde fram, som försökte vara förstående och förklara att det är okej att bli ledsen för att det inte är pappa som hämtar, som försökte vara tröstande och säga att snart får du träffa pappa bara du kommer med till bilen, som försökte vara bestämd och berätta att du får vara ledsen men det får visas på annat sätt än slag och skrik.

Det är jag som är mamman till barnet som det inte gick att få att klä sig eller gick att klä på och som vägrade ställa sig upp. Det är jag som är mamman till barnet som till slut utan ytterkläder fick bli buret ut till bilen under ständiga kast och skrik. Det är också jag som är mamman till det andra barnet, det som försökte smita sin egen väg redan under påklädningen på förskolan.

Det är jag som är mamman som med alla mina krafter bar två vägrande och skrikande barn till bilen. Jag var hon som fick samla alla krafter för att fysiskt orka få 30 kilo vägrande barn som kastade sig av och an att komma fram till bilen. Det var jag som fick skriken från barnen rakt i mina öron samtidigt som jag tog de djupaste andetagen för att inte göra som dom, skrika rakt ut.

Det är jag som är mamman som gick där, de tunga stegen med värkande armar bärandes två flaxande skrikande barn och tänkte att jag fixar detta, vi kommer komma fram till bilen, jag kommer få in dom i bilen, de kommer inte bli överkörda och vi kommer till slut komma hem och dom kommer att lugna sig. Det är jag som är mamman som mitt i denna promenad får höra från en okänd person att Kan man inte få ungen att hålla tyst ska man inte skaffa barn.

Det är jag som är mamman som bet ihop, som inte svarade på dom dömande orden. Som fokuserade varenda gnutta energi på att bära dom två barnen till bilen. Det är jag som är mamman som fick in barnen, spände fast dom och satte mig bakom ratten. Det är jag som är mamman som hörde hur barnen sakta tystnade hur deras ilskna skrik övergick till gråt och det var jag som var mamman som själv ville gråta.

Det var jag som var mamman som väntade ut det stora barnet, som i tystnaden sträckte ut en hand och smekte hans kinder, för att visa att jag fanns där när han ville. Det är jag som var mamman som plötsligt förstod precis vad som hänt på insidan av honom. Det är jag som är mamman som kände igen sig själv i sitt barn och faktiskt kunde bemöta honom precis så som han behövde när han var redo.

Det är jag som är mamman som känner igen kaoset av känslor, så staka att det är omöjligt att begripa dom och framförallt hantera dom. Det är jag som är mamman som själv en gång var ett barn som inte kunde hejda de där utbrotten, som inte lärde sig det förrän jag var vuxen. Det är jag som är mamman som vet att ger man sig sjutton på att lära sig hantera det så är det möjligt och det är jag som är mamman som plötsligt har mer förståelse än någonsin för den lillas utbrott.

Det är jag som är mamman som inte kan få ungen att hålla tyst och det är jag som också på något vid är stolt över det. Det är jag som försöker få barnen att bete sig bra och hänsynsfullt mot sig själv och andra men som aldrig tänker skrämma mina barn till tystnad, för i det läget vi var i då finns inget annat sätt att få dom tyst på. Det är jag som är mamman som inte svarade på den där kommentaren, som lade fokus på de som behövde det, barnen. Det är jag som är mamman som en halvtimme senare kramade om ett lugnt barn som grät i tystnad och sa till mig ”Mamma, du får inte försvinna för mig. Förlåt att jag blev så arg men dom sa att pappa skulle hämta mig”.

Det är jag som är mamma till barnet som alltid kommer och tröstar när jag är sjuk eller ledsen. Det är jag som är mamma till barnet som kryper upp i sängen och ber om en kram mitt i natten och det är jag som är mamma till barnet som själv kommer till mig och säger förlåt. Det är jag som är mamman till den mest komplexa och underbara människa jag mött.

Ikväll värker mina armar efter dagens dust, långt ifrån den första och absolut inte den sista. Smärtan finns där, men det som framförallt känns är kärleken och stoltheten i hjärtat, visst kanske det inte går att få tyst på ungen som den där okända sa men lyssnar man på barnet har han otroligt mycket att säga.

Jag älskar mitt barn, den skrikande, arga, vibrerande och testande. Han är stark och tålig som få, för hans skull är jag det med. Jag tänker inte vika från hans sida oavsett hur mycket han testar mig. Jag tänker visa honom att mamma finns kvar. Hans handlingar är verkligen inte alltid okej men han själv är alltid älskad.