Mitt i ett regn

Jag vet inte om lilla S går igenom en fas just nu eller om något annat stör men inatt var det enda sättet att inte få henne att gallskrika att hålla henne hårt mot sig med sin egen kind mot hennes. Lillan har ju alltid tyckt om att vara nära och såhär har hon velat ha det förut med ibland. När någon av oss höll henne nära skrek hon till ungefär var femtonde minut men somnade om snabbt, så det gick att själv slumra mellan så jag borde inte klaga över trötthet. Något gjorde ändå att jag kände mig matt när vi gick upp och trots att vi hade ett par timmar på oss innan förskolan lyckades jag inte lura i lilla F någon mat alls. Jag känner mig aldrig särskilt stolt när jag lämnar honom och måste berätta att han inte ätit något på morgonen.

Hela dagen kändes så trist. Mitt humör var alldeles för dåligt och tålamodet inte direkt det det borde vara. Inget av barnen somnade efter lunch fast de var trötta så vi åkte till Mariebergsskogen, drog på oss massa lager kläder i det kalla regnet och gick in.

Lilla F bad om glass det första hen gjorde. Jag struntar fullkomligt i att det inte är nyttigt, att det var 8 grader, blåsigt och ösregnade. Vill min lilla tvåårstestare för en gångs skull äta något får han såklart det. I ösande regn mumsade hen en sandwich medan jag fotade regnet som slog i vattenpölarna och försökte få honom på lite bättre humör genom att busa.

Regnet fortsatte att ösa. Varukorgen i syskonvagnen fylldes med vatten. Vi åkte alldeles för halkiga kanor, gungade och grävde i sanden, letade efter tomten i skogen, hoppade i varenda vattenpöl som fanns och avslutade i stora kanan där även jag åkte några turer. Just i kanan fick jag äntligen se lilla F:s stora leende för första gången på flera dagar. Som det värmde.

Den här dagen slutade med matvägran, sovvägran och tårar men bilderna från äventyret i Mariebergsskogen värmer och gör mig glad. Imorgon kan vara en betydligt ljusare dag.