Matt

Vi är hemma igen, hemma och slutkörda. Den här eftermiddagen har en liten tvååring tagit knäcken på oss. Jag ligger matt och ledsen i sängen och funderar på hur det kommer sig att vi blir så trötta att vi känner att vi inte orkar mer. Det måste vara så att all den kärlek vi känner till denna lilla pojke gör det svårt att hantera hans sätt att vara men också våra egna känslor som framkallas av hans beteende.

Jag skulle kunna gråta mig till sömns inatt om jag inte varit så slutkörd. Ikväll ville jag sitta framför datorn, titta på foton och fundera över hur vi ska göra för att ta oss vidare, för att klara detta som familj men jag orkar inte. Jag hoppas kunna somna och sova bort lite av tröttheten. Vi ska fixa detta men just nu är jag rädd, rädd för hur det ska gå om explosionerna inom och runt vår lilla tvååring tänker fortsätta länge till.

Den här sortens trots, som kanske tar sig lite häftigare uttryck än vanligtvis kan man behöva lite hjälp att hantera fick jag höra hos BVC, just idag känner jag att det behövs mer än lite hjälp. Förhoppningsvis vaknar vi starkare och piggare imorgon. Imorgon är en annan dag.