Lycka – min dag hade inte kunnat börja bättre

På morgonen idag strax innan det var dags att lämna lilla F på förskolan kom min mamma hit vilket betydde att jag inte behövde ha med lilla S när jag lämnade honom. Jag visste ju att mamma skulle komma så jag hade förväntansfullt gått omkring hela morgonen, lilla F skulle nämligen få cykla till förskolan (eller snarare sitta bakpå) och han älskar det.

I soligt väder cyklade vi iväg medan min mamma tog lilla S i vagnen på en promenad. Våren känns verkligen i luften och lilla F sprudlade. Allt vi passerade kommenterade han glatt. Jag blir så lycklig över att kunna göra saker för honom som han uppskattar. Numera är det sådana saker som gör mig förväntansfull, jag längtar efter hans reaktion.

Väl hemma igen ställde jag mig på vågen, gav mig själv ett litet hurra-rop och bytte sedan om till träningskläder. Den stora dagen var här, jag skulle prova att cykla mountainbike. Jag har känt i magen på slutet att det varit dags att prova om kroppen klarar det. Jag har inte bestämt någon dag eller tidpunkt, jag har bara vetat att det ska komma och idag var dagen. Vårens första tur ska man ta i fint väder, det ska vara en glädjefylld tur att minnas resten av året och ännu längre.

Däcken pumpades och jag rullade iväg. Känslan kom på direkten, det här är den perfekta cykeln för mig, det kändes så självklart och jag fann det där jag strävar efter, att ha kontroll över cykeln, att den är en förlängd del av mig själv. Jag kan inte förstå att det kändes så rätt efter så lång tid utan cykling. Jag körde ner mot Vänern med solen i ögonen och ett stort leende på läpparna, vände av mot skogen och började trampa på en bred stig. Mjölksyran kom som ett brev på posten. Jag orkar ju ingenting, men istället för att fokusera på hur otränad jag är bestämde jag mig för att tänka på hur härligt det kommer vara om ett par månader och hur jag kommer tänka att jag kommit långt från denna dagen.

Jag hade bara tänkt att finrulla lite men kunde inte låta bli att svänga in på en smalare riktigt teknisk stig. Jag glömde allt annat för där bland rötter, sten och djupa lerhål var det som att jag blev hel, som att en bit av mig som fattats föll på plats. Det var jag, cykeln och alla rötter och stenar och jag var inte ett dugg rädd, osäker eller i obalans. Jag fick till både känsla och teknik, den bara fanns där efter så långt uppehåll. Styrkan och konditionen fanns inte, men den kommer. Tekniken fanns, det är fantastisk bra, med den är allt roligare.

Jag var inte ute länge, kanske 45 minuter. Sedan åkte jag hem, duschade i lugn och ro och plockade lite innan mamma och Sanna kom tillbaka. Vi tog en kopp kaffe och sedan var det dags att hämta lilla F på förskolan. Promenaden dit och hem var en sån där härlig solskenspromenad, lilla F var fylld av energi och vi såg årets första fjärilar.

Nu ska jag snart äta lite lunch, lilla F sover och lilla S hasar runt på golvet. Solen skiner ute, den värmer även här inne och hela jag är lycklig. En dag kan inte börja så mycket bättre än såhär.