Livslistan

Livslistan

mars 23, 2021 2 av momentsbymary

Kanske berodde det på att min son väckte mig med orden ”mamma jag älskar dig”, kanske var det doften av vår, kanske var det min dotters smittande skratt vid frukosten, kanske var det talgoxens vårläte eller så var det kanske vetskapen om att jag gett barnen en riktigt fin vecka hos mig. Det går inte att säga exakt vad det var och kanske var det helt enkelt något så simpelt som att mängden av olika signalsubstanser och ämnen i kroppen var rätt igår men oavsett vad det var så log jag. Jag log även om det var djävulsdagen, den dag när jag lämnar barnen och kliver in i en veckas ensamhet.

Det kanske inte verkar så stort att le men för mig var det oväntat och otroligt välkommet. Jag har haft en tung vinter där jag passerat perioder jag inte trodde att jag skulle ta mig genom. Jag hoppas att jag är på väg ut på andra sidan men det är absolut inget jag vågar räkna med. Jag har kämpat så hårt själv de här åren, jag har gått till kuratorer och psykologer, jag har testat medicin efter medicin men oftast har de bara fått mig att må sämre eller inte känna någon skillnad, gå upp i vikt och drabbas av en rad olika biverkningar som verkligen inte gör att livet känns lättare. Jag har gjort det jag trott på, jag har gjort det andra trott på, jag har genomgått behandlingar och jag har vänt ut och in på mig själv. Det är tron eller kanske hoppet på att någon gång bli bättre som drivit mig att fortsätta kämpa men i vintras tog det stopp. Jag hamnade på en plats helt utan hopp, i en bubbla av en sorgsen uppgivenhet. Det var som att fyllas av det största mörkret, som att inget utanför kunde ta sig in till mig och själv gjorde jag allt för att ingen skulle se den misslyckade människan jag var. I huvudet fanns bara mörka tankar och en övertygelse om att ingen människa skulle kunna förändra min situation. Självklart inkluderade jag mig själv, jag hade inte längre någon tro om att jag skulle kunna påverka livet och därmed fanns inte längre någon mening med att kämpa.

Ensamveckorna bestod i att ligga i sängen. Jag låg bara där, jag grät, jag hade en smärtsam ilande känsla över bröstet och ett evigt illamående. Jag ville försvinna, bara sjunka in i madrassen och vara borta för alltid. Det är svårt att förklara den värsta känslan, den är som ett pirrande, kvävande myller av total olust som fyller varenda centimeter av kroppen. På ett sätt påminner det om känslan av rastlöshet, när man bara vill skaka av sig det men det är större och fyllt av ilande obehag. Jag kunde inte göra mig av med känslan, så jag försökte vänta ut den. Alldeles stilla låg jag där och försökte att inte bekräfta helvetet som bubblade inom mig. Jag låg där en sekund, en timme, en dag, en vecka. Det var verkligen så, en sekund i taget, aldrig tänka längre en någon timme framåt för jag stod inte ut med den tanken. Så kom barnveckorna och jag blev mamma, fantasifull, pedagogisk, kärleksfull, omtänksam och full av idéer men så fort barnen somnade på kvällen var helvetet tillbaka.

Det är omöjligt att mäta styrkan i en förälders kärlek till sina barn men min sjukdom har fått mig att förstå hur mycket styrka och drivkraft föräldraskapet innefattar. Det är ett avstånd på miljoner orkesmässiga mil från att inte klara av att ta sig ur sägen till att hitta på roliga lekar, laga favoriträtter, komma på pedagogiska aktiviteter, bekräfta och uppmuntra, fixa vardagsmornar med gympapåsar, fruktstundsfrukter, pendling och allt annat som kretsar kring barnen. Det är inget unikt med mig, vilken förälder som helst i samma situation hade klarat det men så fort barnen var lämnade var jag tillbaka i sängen och kämpade för att härda ut en timme i taget.

Jag ville inte prata med någon, inte berätta för någon hur illa det var. Ingen skulle förstå, ingen skulle kunna hjälpa. Vad jag däremot gjorde var att desperat ropa på hjälp till vården. Jag bad att snälla hör mig, se mig, hjälp mig få börja leva och inte bara kämpa för att överleva innan jag inte står ut längre. Ge mig hopp, för mitt eget är slut, ge mig ork, ge mig en medicin eller någonting som gör att jag orkar med idag och imorgon och dagen efter det. Jag ville bli sedd av läkarna samtidigt som jag tyst bad om att ingen i världen runt omkring skulle se mig.

Visst har det blivit bättre men det är långt ifrån bra. Jag har tagit mig upp ur sängen vissa dagar, men det är fortsatt så att det är omöjligt att se framåt mer än några timmar. Hamnar jag i situationer där jag tänker framåt fylls jag av ledsamhet, ångest och rädsla. Jag tänker aldrig att ”då mår jag nog bra”. Det kan vara en så enkel sak som att jag inte har några trädgårdsmöbler, men jag klarar inte av att tänka på vilka jag skulle vilja ha för då tänker jag bara på att må på helvetesviset på sommaren, att orka ha ett helvete hela vägen dit. Av den anledningen tänker jag inte och tar istället en dag i taget.

Att flytta till huset, packa upp lådor som packades får nästan tre år sedan och börja på nytt var inte bara enkelt. Jag ställdes inför det faktum att det här är mitt liv nu. Många tankar har passerat, jag har trott mig se många sanningar och känna många känslor, men jag tror att väldigt mycket var sådant som gällde just för stunden. Det som verkar sant och det jag känner behöver verkligen inte vara beständigt. Det var säkert en viktig process men hade den processen genomgåtts av någon som mådde bra i övrigt skulle den förmodligen varit enklare. Hade jag befunnit mig i en roman hade såklart den ensamstående mamman som flyttat till ett hus på landet gråtit lite, eller massor, sedan hade hon känt sig rädd för mörkret och den hoande kattugglan utanför, fått hjälp av en snygg man i någon granngård med praktiska saker i huset och poff skulle hon vara kär och lycklig. Alternativet skulle vara att densamma ensamma kvinnan skulle lära känna en äldre dam med bister framtoning som med tiden skulle visa sig vara både vänlig och full av visdom och livserfarenhet och de båda skulle berika varandras liv och poff så var båda lyckliga. Den verkliga situationen är att jag trivs ensam med mörkret kring huset, att gå ensam i skogen när det blivit mörkt. Jag klarar mig själv och behöver ingen man för de praktiska sakerna och vill varken träffa en man eller en äldre kvinna. I böckerna sker förändringen så snabbt, där kämpas det lite och så mår människor bra. Min verklighet ligger så långt ifrån det och det har gått så lång tid att jag förstår varför jag gav upp i vintras. Att gå dag ut och dag in och må dåligt, vara ledsen, känna sig låg eller till och med på botten är hemskt. Att göra det i flera år är en vidrig mardröm.

Jag har ställt mig frågan om jag var någon annan innan livet vändes uppochner. Är jag densamma som jag var då, alltså inuti. Visst har jag förlorat massor av saker men jag har också vunnit några. Vem är jag? Jag vill inte vara min sjukdom, men min sjukdom vill att jag ska vara min sjukdom. När jag satt min pendlingsväg igår funderade jag på hur jag skulle beskriva mig. Svaret verkar kanske märkligt men jag är världens bästa mamma till mina barn och i övrigt en totalt misslyckad förlorare. Jag är faktiskt en riktigt jäkla bra mamma (föräldrar är ju i regel riktigt jäkla bra), men jag är inte frisk, jag kan inte jobba, jag har dåligt minne, svårt att koncentrera mig, jag har inget direkt stort socialt umgänge, jag undviker alla människor jag känt eller känner för jag skäms över den jag är. Sjukdomen vill att jag ska vara ensam, den pumpar mig full av tankar på alla mina misslyckanden och därmed undviker jag människor. Snacka om att min sjukdom och pandemin samarbetar, nu är det ju meningen att man ska hålla avstånd.

Jag ville alltid ha det ordnade livet, kärnfamiljen, huset, vänner, fritidsintressen, ett givande jobb och annat som hör till. Jag har haft allt det där men jag har inte så mycket av det kvar. Jag försökte tänka på mina förluster igår, utan att bryta ihop, utan att tänka att jag har misslyckats. Vissa av sakerna jag har förlorat är sådant som inte kan påverkas, annat är faktiskt sådant jag kanske inte tycker är så viktigt men vad jag insåg var att det också fanns en massa saker som jag haft och som jag förlorat på grund av mitt mående men som jag om jag får bra dagar och vågar fortsätta kämpa kan återerövra. Det behöver inte handla om stora livsomvälvande saker men det rör sig om pusselbitar av det som är jag, bitar som jag just nu tappat och därmed blir bilden av mig ofullstädig och omöjlig att se. Tack vare det leende jag faktiskt hade igår klarade jag att tänka tankar som var konstruktiva, klarade att se utan att fastna i det som gått förlorat, klarade att tänka framåt mer än en timme och under de mil min resa varade dök fler och fler saker upp som jag vill förändra, uppnå, återerövra. En lista började formas, livslistan.

Gårdagen var en dag av lyckosamma omständigheter. Den dagen när jag redan hade ett leende inom mig och kanske hade tänkt de viktigaste tankarna jag tänkt på länge träffade jag en människa som gav mig kraft och också lite tro på mig själv. Jag träffade någon som utan att veta det bekräftade det jag en stund tidigare funderat på i bilen. Det blev ännu mer uppenbart att det finns mer av mig där inne, att det finns saker jag kan få tillbaka och att jag om jag bara klarar att besegra sjudomen som bara vill att jag ska vara självutplånande faktiskt kommer ha något, vara något. Efter det mötet åkte jag och köpte en riktigt fin skrivbok och en ny penna. Tro mig, jag behöver verkligen inte någon ny pennan men rent symboliskt kändes det rätt med nya saker. Jag började på livslistan och punkt för punkt dök upp. Det var som en lättnad att finna att det där är ju jag, för det finns så mycket saker i den misslyckade personen jag tycker jag är som inte är jag, det har bara kommit med sjukdomens hjärntortyr. Det är en så enorm skillnad i att kunna tänka ”jag brukade gilla att cykla (jag orkar inte längre)” än ”jag tycker om att cykla (jag gör något jag gillar)”. Av bara farten åkte jag iväg och tvättade bilen, för jag vill inte vara någon som kör omkring i en så lortig bil som jag gjort. Jag tänker att jag inte ska slåss mot sjukdomen, jag tänker att jag ska slåss för det friska och hoppas att krafterna och modet ska finnas. Kanske kommer min livslista få fler och fler punkter, förhoppningsvis kommer jag kunna bocka av fler och fler och tänka sig, idag gav jag mig ut och cyklade.