Kvällstankar
Det är sista kvällen i stugan. En semester som inte blev som vi tänkt oss närmar sig sitt slut. Jag har plockat blåbär ikväll. När jag var där ensam i skogen kom jag att tänka på en annan augustikväll lik denna, varm och vindstilla. Den kvällen var jag och en vän ute och paddlade. Någon gång under kvällen pratade vi om hur vackert allt var, hur rika vi kände oss som hade tillgång till naturen, möjligheten att kunna upptäcka den och glädjen att kunna dela upplevelsen med någon man trivs med. Sedan tog samtalet en annan riktning. Min vän berättade om tiden som småbarnsförälder, hur han aldrig orkat något mer än att ta hand om barnen, hur han alltid prioriterat bort sina intressen, ibland hade det känt som att hans egentliga personlighet inte fanns längre att den enda roll han hade var som pappa. Han pratade om utmattning, om ett liv som faktiskt mest lät otroligt grått och trist, som att slita i en dimma utan att se något slut på den. Tre saker slog mig 1. Det lät inte läskande med barn 2. Hur kunde han med all energi bli utmattad 3. Kunde det verkligen vara så hemskt med barn? Jag hade alltid förut hört honom prata om barnen med sådan kärlek och glädje. Jag vet att jag inte förstod den kvällen. Jag minns att jag tänkte att det lät fruktansvärt tragiskt att ha barn och jag fick det inte att gå ihop med min stora längtan att bli förälder.
Ikväll när minnet av den paddelturen dök upp förstod jag. Det kan vara slitsamt, utmattade, ledsamt, irriterande och inte alls roligt att vara förälder. Jag håller med honom och jag kan erkänna att jag på slutet har funderat mycket på om jag ens kommer minnas de här åren i efterhand. Det kan slita så mycket att jag bara vill lägga mig ner och gråta. Ibland är det så tufft att jag inte vet hur jag ska ta mig igenom dagarna, timmarna eller ens minuterna. Vad jag inte visste då men som jag vet nu är att det är värt det och att jag orkar. Jag orkar därför att jag älskar de där små busarna. Oavsett hur tungt det är är det värt att kämpa.
Det behöver såklart inte vara lika för alla. Vissa har tunga perioder, andra har det inte. Idag några år senare tänker jag tillbaka på det min vän berättade och det som då gjorde mig ledsen ger mig hopp idag. Småbarnsåren kan vara tuffa men det kommer ett liv efter med. I några år kanske det är så att föräldrarollen kräver mer uppassning dygnet runt.
Jag vet att jag prioriterat bort mig själv mycket. Framförallt beror det på utmattning och busiga barn. Det tar emot att lämna hemmet när jag vet hur jobbigt det kan vara att vara ensam med barnen och när barnen väl sover orkar jag inte hitta på något. Kanske blir det lite ändring framöver. Jag vill gärna göra något på kvällarna, gå en kurs eller träna. Det är svårt att genomföra aktiviteter regelbundet på grund av min mans arbetstider men kanske finns det en lösning på det.
Nu ska jag sova, imorgon åker vi hem. Nästa år får vi förhoppningsvis en lite muntrare vistelse här.