Ja, man kan bli utsliten av att vara föräldraledig

De här två bilderna är tagna för ett år sedan, exakt på dagen. Jag minns den dagen, vi var och lekte i en park i Klara.

Den här tiden förra året märkte jag av att något inte kändes bra. Jag började glömma viktiga saker, jag kom på mig själv med att ha som luckor eller mörka hål i hjärnan. Jag visste vad det var, jag var slutkörd. Jag såg tecknen, varningssignalerna och jag valde att lyssna på dom.

Det fanns inte mycket jag kunde ändra i mitt liv. Jag var föräldraledig och det var just det som slet. Jag vet att det för många är svårt att förstå att man kan slitas ut av att vara ledig men tro mig, det går. Det var inte så att jag hade massa andra saker som tillsammans med föräldraledigheten slet, jag var bara  med barnen.

För dom som har svårt att förstå skulle jag beskriva det såhär. Jag sov oftast nån eller ett par timmar per natt, nåt barn var alltid vaket. Det gick inte någonsin att vila på dagarna, nån av dom var alltid igång. Jag har underbara, busiga och energiska barn. Att kunna sitta ner, laga mat eller fixa med annat när dom är med har det aldrig varit tanke på. Just då för ett år sedan var det nog mest intensivt. Mina barn sitter inte och leker med en sak, i alla fall inte hemma. De yr runt, gör allt man inte får, gör farliga saker och är inte så försiktiga med varandra.

Jag vet inte riktigt vad som räddade mig från väggen. Jag tror det var de små förändringarna, att försöka få fem minuters vila, att plocka bort ”måsten” småsaker som stressade att hinnas med. Tyvärr fick jag även i denna veva inse att jag inte hade ork eller utrymme att ha den kontakt med vänner som jag ville. Jag fick sluta vara den som kom ihåg födelsedagar, som peppade och som ställde upp och som omtänksamt överraska. Der var svårt, att stänga av för att sjäv orka.

Någon månad senare mådde jag bättre,  men kände att jag var nära fel sida hela tiden. Jag vill inte gå balansgång så jag valde att fortsätta göra prioriteringar som tog bort saker som jag kanske ville men inte orkade göra. I november började jag jobba deltid. Jag fick höra hur jobbigt det skulle bli, hur mycket det skulle slita att hinna jobba. Jag vägrade lyssna, precis på samma sätt som de som sa det uppenbarligen vägrade lyssna på mig när jag berättade hur min föräldraledighet var.

Att jobba igen blev min räddning. Mitt jobb är stressigt men det är en paus från att varenda sekund hålla koll på två barn som hela tiden hittar på saker som är farliga mot dom själva eller varandra. Jag får en stund iväg från skrik, kaos och testande. Varje vecka har jag haft en timmes lunch, en timmes fritid. Jag har fortfarande en speciell känsla av frihet under lunchen.

De senaste veckorna har varit lättare, båda barnen testar och vissa dagar är de helt galna, men andra gånger kan de leka och sysselsätta sig längre stunder utan att ha ihjäl varandra. Det finns studer det går att låta dom vara utan att dom river huset. Vardagen innehåller små micropauser som inte fanns tidigare. De sover dessutom bättre, nu är det mest min sömn som spökar av sig själv tyvärr.

Jag kan bli både ledsen och arg när jag tänker på att människor inte tog och tar min upplevelse av hur det varit på allvar. Det är absolut inte det att jag trott att det ska vara enkelt att vara förälder, jag vill inte ha det enkelt. Enkelt är TRÅKIGT! men att få höra ”att vänta du bara till femårstrotsen eller tonåren” när man är så på gränsen att brista, det är inte roligt. Jag tycker inte att jag vardagsgnäller så mycket. Jag kommer till jobbet, hör kollegorna muttra surt för att de blivit väckta nån gång under natten av nåt barn och jag själv med en timmes sömn håller tyst. Det går ju inte gärna att klaga för nåt som finns där hela tiden. Då orkar man inte.

Visst har jag pratat med människor som förstår, som vet hur det är. De har varit min räddning. Jag har uppskattat deras stöd, framförallt gånger då personer helt utan förståelse sänkt mig och förminskat mina känslor och mitt mående. Det känns ibland som att jag har hela min tid som förälder stött en oförsåelse. Det verkar vara någon slags hinder i huvudet på vissa personer som gör att de saknar möjlighet att tro att barn är väldigt olika. Jag kräver inte att någon ska förstå hur det är att vara jag men man man kan försöka förstå att vi har det intensivt. Det vore fint att bli tagen på allvar, inte blitagen för att vara en klagare. Jag själv tycker jag är rätt okej på att föröka förstå en annans situation det hur obegriplig än är för mig.

De senaste månaderna har i alla fall varit bättre. Vi andas igen. Ibland. Vi har ibland gått och lagt oss utan att vara slutkörda, ibland fått sova mer än någon enstaka timme och vet ni… Jag har nästan känt mig rastlös ibland.

Vet ni, jag går inte balansgång längre. Det är så skönt. Vi har jättetuffa dagar men det kommer också lugnare. Det är då man måste se till att få tillbaka energin.