I Love London – I Love You

I början av sommaren fick jag en inbjudan, jag skulle få åka på en hemlig resa. Att jag skulle resa bort var inte hemligt men resmålet var det. Det pirrade i magen, jag som inte varit utanför norden på många år och som inte flugit på…. alldeles för lång tid förstod att nu var det dags. Efter några veckor fick jag faktiskt reda på var vi skulle, anledningen till det var att jag har flygrädsla och risken att den skulle bli lite för mycket om jag inte viste nåt skulle vara för stor. Även om jag visste att vi skulle till London var det fortfarande en hemlig resa för jag visste inget mer än så.

Sommaren gick, det hände ganska mycket saker, det har varit mer än önskat och hjärnan har haft full upp att fokusera på annat. Ibland har jag varit lite vid resan i tanken men jag har haft någon spärr då jag varit rädd att min flygrädsla skulle visa sig på ett riktigt otäckt sätt. Jag har inte vågat tänka på resan med stort R. Det är så himla dumt, där gick jag och oroade mig för att bli för flygrädd och istället blev det en helt underbar resa, något som inte likande någon jag varit på innan och tyvärr tror jag att en annan resa kan slå den i kategorin ”resa med vänner”.

Vi träffades i Stockholm på torsdag förmiddag, Aja, Sarianne, Jenny och jag. Ni vet det där med att man säger att ”det är som att komma hem”, lite den känslan fick jag. Det var så rätt att vara där med just dom personerna och jag insåg att jag saknat dom mycket mer än jag förstått. Ett tag var jag tvungen att kämpa mot tårarna, man vill ju inte vara för blödig en vanlig torsdagsförmiddag. Vi satte oss i bilen mot Arlanda och vår resa var igång.

Ni vet dom där flygrädda människorna som dricker sig fulla och raglar in på flyget, sån är inte jag. Vi skålade visserligen in vår resa i champagne men vi promenerade nyktert och värdigt på taget i ett moln av skratt och förväntan. Flygresan gick bra, jag fick lite dödsångest men var kall som is utåt vilket gjorde mig lugn inåt och sedan kopplade jag bort det. Sällskapet gjorde mycket och det mest obehagliga var egentligen att sitta stilla så länge, jag har en aning svårt med sådant. Det kan ha varit så att någon annan i gänget tyckte det var betydligt jobbigare.

Framme på Heathrow gick allt smidigt och bara några minuter efter att vi landat blev vi upphämtade av vår chaufför och gled på vänster sida vägen mot stället vi bodde på. Det var varmt ute, runt 28 grader. Det var skönt att vi hade tillgång till en egen trädgård där vi kunde sitta och njuta av sommarvärmen, lite bubbel med tilltugg och blev välkomnade av team Womsa. Vi fick veta lite mer om vad vi skulle göra i London men inte allt. Vad vi förstod var att vi skulle få känna på att leva ett riktigt Londonlife av lyxigare karaktär. Här behövdes inte planeras mat, det gjorde någon annan åt oss, inte fixa med transport, vi hade chaufför och dryck som kaffe, bubbel eller ett kallt glas vatten verkade hela tiden dyka upp framför en ögonblicket innan tanken att det hade varit gott hunnit dyka upp i huvudet. Jag skulle kunna ha det så oftare. Att bo på vanliga hotell, göra bara dom vanliga sakerna är inte så himla skoj efter ett antal gånger, att leva Londonlife utan lyx har jag provat och det är inte så spännande heller, men detta lät helt perfekt.

Tänk er det där tjejgänget i tonårsserier som kan dela allt, blanda det med Bridget Jones i hennes glammiga stunder och kanske storstadskänslan och den raka verkligheten och humorn i SATC så har ni vår känsla den här resan. Allt var bara sådär underbart att det kändes overkligt eller påhittat. En sak är säker, de här tjejerna är det bästa resesällskapet jag kunnat önska mig.

Jag kommer berätta mer om vad vi gjorde i ett senare inlägg men nu ska det mysas med katterna i soffan lite.