Förskoletankar

augusti 13, 2014 1 av momentsbymary

image

Vi har valt att ha Filuren på förskola fast jag kommer vara föräldraledig med liten. Det är ett val vi gjort utefter hur lilla Filuren är som person och även om vi blivit ifrågasatta ett antal gånger och fått fundera igenom det noga tror vi att det är det bästa för samtliga i familjen. Nu kommer han ju inte vara borta mer än 15 timmar i veckan heller så det är ju inga långa dagar vi pratar om. Alla föräldrar har inte ett val när det gäller vid vilken ålder barnen börjar förskolan men de som har ett val tror jag i regel gör det rätta valet för sitt barn och sin familj. För vår familj tror jag att förskolan är det rätta, men inte fulltid, men jag tror faktiskt inte att det är så för alla. Dock räknar jag med att med få undantag är det så att föräldrar vet vad som är bäst för sina barn, förskola eller inte, det är inte upp till omgivningen att bedöma det.

Jag tycker att det är en lyx att kunna få ha det som man vill och som man tror är bäst för sitt barn. Jag är väldigt glad att inte behöva lämna Filuren på förskolan heltid, för jag hade inte varit redo för det själv. Likaså tror jag inte att han är redo heller. Filuren är i en känslig period där han är mammigare och pappigare än någonsin och just därför känns det lite extra angeläget att han får vara med oss mycket, samtidigt som han kräver ständig stimulans och aktiviteter. Han är som gladast när det händer saker, när det finns andra barn och vuxna omkring honom, när han får massa saker att undersöka och så har det nog varit i alla fall senaste året. Varje dag, förmiddag och eftermiddag har fyllts med aktiviteter. Det har varit en utmaning att hitta på saker som passar honom, vara på anpassade platser och med min foglossning som började bli jobbig i början av januari har det många gånger tyvärr blivit en utmaning som inte bara varit rolig och tyvärr näst intill omöjlig.

Det ständiga pusslandet med öppettider på öppna förskolor, besök hos släktingar mm har tagit mycket energi, men det har varit nödvändigt för att Filuren ska fungera. Tyvärr har det väl lett till att den enda det fungerat för är just Filuren, själv har jag slitit mycket och varit väldigt utmattad, slutkörd och less. Jag har knappt sovit och när jag sovit drömt stressade drömmar om att alltid vara steget efter. Att aldrig kunna få sitta still en stund, att alltid slänga i sig en macka till lunch i farten att aldrig kunna göra upp planer då man aldrig vetat hur Filuren skulle vara just den dagen har såklart slitit, men det är ju så med små barn, i alla fall många av dom.

Människor har sagt att ”sluta skäm bort honom, låt honom vara hemma och bara vänja sig”. Kanske funkar det med vissa barn, men inte våran älskade son. Han blev inte van av att vara hemma när han var rastlös, han blev hysterisk. Vi tänker att det kommer komma tids nog och det känns redan som det är lite på gång att förändras. Med en liten bebis kommer det tyvärr inte vara möjligt att stimulera honom så mycket som behövs. Att veta att han får lite stimulans först på förskolan och sedan med oss känns som en bra lösning. Det är ju svårt att veta hur det blir sen när mini verkligen är här. Blir den lilla lik sin bror kommer den här hösten och vintern bli en utmaning av det tuffare slaget, jag hoppas bara att jag tar mig genom det hel, med mycket kärlek till mina barn och med en styrka för framtiden.

Allt kändes så bra med att Filuren skulle börja på förskolan. Vi hade valt en förskola med omsorg, en som vi hört så otroligt mycket gott om. Vi hade fått beskrivet för oss hur personalen verkligen brinner för sitt jobb, hur genomtänkta dagarna är, att vem av pedagogerna man än mötte vid hämtningen skulle de veta hur ens barn haft det den dagen och att man verkligen ser det enskilda barnet och utgår från dess behov och färdigheter. Andra saker som det pratades om var att förskolan har aktiviteter som besök på 4H-gården en gång i veckan, skogsutflykt en gång i veckan, en egen kock som lagar mat helt utan hel- och halvfabrikat och använder till stor del ekologiska råvaror. Självklart lät det bra, det var saker vi tyckte var viktig.

Så satte inskolningen igång. En timme om dagen var han där första veckan och då var en av oss med. Plötsligt blev jag orolig, han ville inte riktigt lämna oss utan klängde sig fast mot våra knän och tog bara kortare turer till de andra rummen. Tidigare, när han var yngre hade han garanterat bara sprungit iväg och lekt. Nu såg han sig oroligt omkring och ville inte lämna oss. Efter första veckan på inskolningen var jag riktigt skeptisk till att detta skulle fungera och verkligen var det bästa för Filuren.

Så kom måndagen vecka två och Filurens pappa skulle lämna honom och istället sitta i ett annat rum. Plötsligt gick det bättre med inskolningen. Filuren undersökte förskolan på egen hand. Dagen efter lämnade jag honom och åkte därifrån två och en halv timme, idag onsdag var det tre och en halv timme. När vi hämtar honom är han trött men strålande glad, han ler och skrattar och eftermiddagarna har varit så mycket enklare. Han är som ett annat barn. Han har inte alls samma hetsiga humör som han haft på slutet. Jag blir så glad av att se honom. Ena stunden tänker jag att det är nog för att han faktiskt tycker att det är skoj med den stimulans förskolan ger, nästa sekund kommer det dåliga samvetet och säger mig att han kanske är så glad för att han inte vågar annat, för att han är rädd att bli lämnad.

Att Filuren ska känna sig trygg och älskad är det allra viktigaste för mig. Kanske är det därför jag är så orolig för att han ska känna att han blir lämnad av oss när han är på förskolan. Jag vill att han ska växa upp som en kille som vågar tro på sig själv, som är stark i sig själv, som kan vara stark ensam, men som själv kan välja ensamheten inte bli påtvingad den. Jag vill inte att han ska vänja sig vid ensamheten för att han är van att bli lämnad. Han ser inte rädd ut, inte orolig ut när vi tittar på honom i hemlighet innan vi går fram till honom och hämtar honom, men kommer jag se det då har jag svårt att tro att jag kommer vilja att han fortsätter. Jag hoppas bara att det goda humöret, glädjen och det lite lugnare temperamentet beror på att han har det bra och jag hoppas att jag kommer förstå det med och inte behöva gå omkring och ifrågasätta om detta verkligen är det bästa.

Rent praktiskt är det just nu en otrolig lättnad att veta att Filuren kommer vara på förskolan de dagar min man jobbar för jag kan inte ta hand om honom på egen hand. Det är nog och mest förminskande känsla jag upplevt. Varje dag känns det som jag ska slitas i stycken för att jag inte kan ge honom det han behöver. Just nu kan jag inte ens lyfta honom när jag vill, jag kan inte gå med honom till lekparken, inte jaga rätt på honom när han behöver byta blöja och inte busa med honom på det sätt han älskar. Tyvärr tror inte läkaren att detta kommer försvinna än på ett antal veckor. Jag kommer ha fullt upp med att pussla med släktingar som kan hjälpa till när min man jobbar kväll och helg, så det är skönt att veta att Filuren i alla fall kommer vara på förskolan på förmiddagarna.

Just nu känns det som att det kan gå åt två håll, han kommer älska förskolan eller så kommer han bara acceptera den. Att acceptera den är inte gott nog, jag vill att det ska vara det bästa för honom. Hur vi skulle lösa det rent praktiskt om det inte känns rätt, det vet jag inte. Det finns inte någon riktigt bra lösning på det. Blir bebisen som sin storebror kommer jag slitas i stycken, för om den kräver timtals av promenader varje dag för att inte gallskrika hela tiden kommer det gå väldigt dåligt ihop med en liten kille som avskyr att sitta i vagn och blir hysterisk av det. Jag är så otroligt rädd för den tid som kommer, samtidigt är jag så nyfiken på vem den lilla är och hur den kommer vara. Jag vill inte känna att jag väljer bort Filuren för att vara med bebisen, samtidigt ser jag fram emot att vara ensam med den för att knyta an när Filuren är på förskolan. Kanske är det så att mina hormoner och alla sömnlösa nätter får mig att överreagera, kanske är det jättenaturligt att lämna barnet på förskolan, men jag vill så innerligt att Filuren ska ha det bästa för honom, för hans psyksiska utveckling och därför ifrågasätter jag varje val vi gör. Ibland är det så skrämmande att bli mamma igen att jag bara vill stoppa tiden så att jag kan få vara här och nu med den trygghet det är, även om jag har ont, känner att jag inte räcker till och knappt orkar upp ur sängen vissa dagar.