För ett år sedan, KUB-test

februari 21, 2015 2 av momentsbymary

image

För exakt ett år sedan var vi iväg och gjorde KUB-test. Vi hade knappt berättat för någon om graviditeten vad jag minns. Jag tror att det bara var våra mammor som visste och någon person till.

Jag var rädd innan ultraljudet, orolig för att något skulle vara fel. Jag var i vecka 14 och jag fruktade nog mest att fostret inte levde. Veckorna innan hade jag varit sjuk med hög feber i många dagar på raken. Jag var orolig att det skulle påverkat fostret också.

Jag minns inte riktigt hur det var. Det känns som hundra år sedan men det var det ju inte. Jag tror att min mamma var barnvakt åt lilla F. Jag borde minnas för vi hade i stort sett aldrig barnvakt just då för det kändes som att han inte var riktigt redo för det. 10 månader gammal och väldigt starka viljor och känslor, han behövde vår trygghet.

När vi skulle göra KUB-testet med lilla F fick jag en attack av panikångest i väntrummet. Jag var så rädd att något var fel och jag var nästan övertygad om att något skulle gå snett. Att vi äntligen skulle bli föräldrar var för bra för att vara sant. Egentligen gick jag och oroade mig alldeles för mycket under hela den graviditeten. Denna gången var jag orolig med men hade inte alls haft tid att tänka på samma sätt. Det var mest sista dagen innan testet som jag gick och kippade efter andan, var på vresigt humör och hade nära till tårar.

Väl på sjukhuset hade jag inte tid för några ångestattacker för vi gick och pratade om lilla F:s KUB-test när vi plötsligt insåg att på dörren till det vi trodde var ultraljudsavdelningen stod det numera något helt annat. Vi fick stressa för att hinna i tid till nya avdelningen. 

Ultraljudet gick mycket snabbare denna gång, förra gången tog det 45 minuter, denna 15. Jag la mig ner på britsen, apparaten trycktes mot min mage och jag visste precis vad jag skulle söka efter med blicken, den pulserande punkt som är hjärtat. Jag såg den direkt och tårarna rann. Så långt såg allt bra ut. Det verkade för bra för att vara sant att vi skulle få bli föräldrar igen men allt tydde på att så var fallet.

Efter ultraljudet berättade vi för våra syskon att jag var gravid och jag berättade även för mina aprilmammor  (mammagruppen för lilla F) men övriga berättade vi för långt senare… eller de flesta fick helt enkelt reda på det för att magen började bulta ut rejält.

På kvällen minns jag att vi firade lite. Vi hade sett det första av lilla S. Vilken tur att vi inte visste då vem som låg där inne för då hade jag längtat mig trasig.