Ett smärtsamt farväl

Det finns hämtningar på förskolan som varit riktigt jobbiga, tillfällen då lilla F trotsat och testat, slitit sönder mina händer och armar, skrikit och smitit ifrån mig. Det finns gånger när det gjort ont, även om jag önskar att jag kunde stänga av det, som när han ser mig och får ett utbrott för att det är jag och inte hans pappa kommer. Ibland är det tungt att hämta på förskolan men jag ser alltid fram emot det eftersom jag får träffa min lilla klimp igen. Idag var det däremot enbart jobbigt att hämta och det hade inget att göra med lilla F. Idag slutade den pedagog som lilla F hade sitt första år på förskolan.

Det hade kanske inte varit så jobbigt om det hade varit ”vem som helst” men denna person har varit en viktig del av vårat liv. Vi har lämnat vår älskade lilla kille i hennes famn, med känslan av att han är i tryggt förvar. Det är inte alltid lätt att handskas med vår grabb som är så full av vilja och energi. Nu vet jag att han inte är densamma bland folk eller på förskolan men jag har ändå känt tryggheten i att hon kommer se och försöka förstå honom om han blir sådär enormt ledsen, arg eller stressad. Jag har med tårar i ögonen berättat på samtal om precis allt kring lilla F, inte bara det glada och roliga utan även om det som är jobbigt, om det som skrämmer och det som gör ont. Jag har kunnat återge min känslor, raka på ett ärligt sätt, utan att behöva be om ursäkt och utan att bli missförstådd. Jag har vetat att hon har vetat allt, jag har haft tryggheten i att veta att hon sett helheten, inte bara det busiga lilla kille som hon träffat några timmar i veckan.

Att vara förälder är inte alltid lätt, att vara förälder till lilla F har många gånger varit väldigt utmanande. Att lämna honom hos någon annan har varit svårt, han var över året innan vi gjorde det. Det var inget självklart beslut att han skulle gå på förskola, vi tvekade men testade. Jag säger inte att alla barn borde vara på förskola eller ett inga barn borde det för barn är så olika. För lilla F visade det sig att förskolan var något bra, den är bra för honom och oss andra i familjen av olika anledningar. Han lär sig så mycket, får göra så mycket och framförallt får han träffa barn och vuxna under ordnande former med massa rutiner. Han vet vad han har att vänta sig när han går dit, han behöver inte vara orolig och nervös.

Ibland har lilla F nog behövt vara där för att få en paus från oss, för att få en paus från testandet som pågått dygnet runt när han varit med oss. Ja, jag kan erkänna det, han behöver en paus från oss ibland. Även om det ofta sägs att ”om barnen trivs bättre på förskolan är något fel”, ”om barnen tycker att det är roligare på förskolan än hemma aktiverar ni dom inte nog mycket”. Jag upplever dom uttalanden som konstiga. Vad säger att alla barn har samma önskningar och behov? Vad säger att det är antingen eller? Kanske är det så att vissa barn behöver inte bara föräldrarna utan något annat med, inte hela tiden, men en stund. Jag tänker inte skriva att alla barn behöver en sak, för ser jag bara till min två så ser jag helt olika behov. Det måste väl ändå vara naturligt att barn liksom vuxna har olika behov och önskningar vad gäller aktiviteter, att vara hemma eller borta, att träffa andra och att vara själva. I alla fall valde vi att lilla F skulle börja på förskolan och vi valde att han sedan skulle gå kvar. Vi valde aldrig pedagog men jag är så glad att det var just hon som delade de där timmarna med lilla F varje vecka hans första år på förskolan. Hon var inte vem som helst, hon var så mycket mer.

Idag var den värsta förskolehämtningen någonsin. Med tårar i ögonen var jag tvungen att krama henne ”hejdå”. Kanske var det för mig hon betydde allra mest, inte för lilla F. Han är två och ett halvt år, han finner en ny trygghet och sen blir denna pedagog ett fint minne. För mig var hon kvinnan som visste allt om hur det var att vara mamma till lilla F och kvinnan som var min trygghet när jag lämnade det allra käraste jag har på förskolan. Jag har förberett lilla F för den här dagen, berättat att pedagogen kommer sluta. Jag vet att han inte riktigt förstår men jag ville ge honom chansen att ändå förbereda sig på något sätt. Jag ville ge honom möjligheten att säga hejdå. Vad jag missat är nog att förbereda mig själv. Ögonen tårades när jag kramade om denna kvinna, men när jag kom hem forsade dom. Med känslan av att förskolan inte kommer bli detsamma igen ska jag försöka plocka ihop lite här hemma innan barnen vaknar. Det finns så många människor som passerar i ens liv, vissa gör mycket större avtryck än andra.