Ensam är stark

mars 24, 2015 1 av momentsbymary

1503244
Jag är ensam med barnen eftermiddagar och kvällar den här vecka. Jag kan älska att vara ensam med dom, jag kan också må jättedåligt av det. Oftast är jag lugnare när jag är ensam med dom men är mer utmattad efteråt.

Att få ha barnen för sig själv är lite av en lyx, jag får hela deras uppmärksamhet, samtidigt som det inte känns lyxigt alls de gånger båda behöver mig massor och jag känner att jag inte riktigt räcker till.

När jag är ensam med barnen behöver jag aldrig fundera på något annat än just vad jag ska göra med dom, vad vi ska hitta på, vad som behöver fixas och vad nästa steg blir. Jag behöver inte fundera över nyheter som idrottsresultat, världskatastrofer och extrema utförsäljningar av barnkläder. Det finns helt enkelt inte utrymme och jag kan tycka att det är ganska skönt. jag har liksom ingen aning om vad som händer i världen omkring mig.

Det var många saker i mitt liv som kändes jätteviktiga innan barnen men som idag inte känns viktiga alls. Just nu, de senaste veckorna har jag också känt att i stort sett inget är viktigare än tiden med barnen och velat vara med dom hela, hela tiden. Det har hänt oftare att jag sagt att jag vill följa med när R sagt att han ska hitta på något med barnen på egen hand så att jag får vila lite. Det är som att oavsett hur trött och sliten jag är så klarar jag inte att vara borta från dom.

På grund av den situation vi har just nu med barnens sömn finns inte många minuter om dygnet utan dom. Det är jobbigt därför att jag kan behöva sjunka ner i soffan på kvällen och bara stirra ut i luften, men samtidigt skönt eftersom jag njuter av den bubbla jag hamnar i när jag inte hinner ha kontakt med vänner i samma utsträckning. Just nu behöver jag vara mycket ensam eller snarare med familjen.

Jag tror att det som utlöser denna känsla av att vilja vara nära barnen hela tiden är att lilla F så tydligt visar att han behöver mig och vill ha med mig. Han är inte bara pappas lilla kille längre, han är mer och mer mammas också. Han väljer mig ibland fast båda är närvarande och han ger mig så mycket ömhet som inte funnits där tidigare. Som jag törstat efter denna kärlek, jag får inte nog. Lilla F:s språk utvecklas mycket nu och han berättar hur mycket han tycker om mig. Hans ord värmer mer än något annat, som igår när han sa ”Ääääälskar mamma, mycke, mycke, mycke”, hur sött är inte det?

Det är dags att gå och lägga sig här. Lilla F har inte riktigt kommit till ro än, han vaknar då och då och jag får natta om honom men jag hoppas få sova en stund i alla fall. ag är helt slut men längtar ändå till morgonen och till kramar med världens härligaste små pluttar.