En stor dag, en känslosam dag
Det är något alldeles speciellt med den här dagen, inte 12:e maj utan åttamåndersdagen. Jag minns så väl lilla F:s åttamånadersdag, den går inte att glömma. Jag och han var på barnvårdscentralen på förmiddagen. När jag var där berättade jag för första gången hur trött jag var. Jag beskrev dagarna med lilla F, hur han ständigt var frustrerad, hur han protesterade med skrik och gråt vid minsta lilla grej, det kunde vara att sätta på kläder, gå ut ur rummet, lyfta upp honom, sätta ner honom. Att få i honom mat var rent hopplöst och på nätterna vaknade han hysterisk och det gick inte att lugna honom. Han var otroligt energisk, igång precis hela tiden både i vaket tillstånd och i sömnen. Endag gången han satt stilla var under de två promenader vi gick med honom i vagnen varje dag. Dessa promenader var ett måste för att hans dagar skulle fungera. I vagnen vilade han och slappnade av. Själv gick jag bara, som i trans oavsett väder och oavsett om jag orkade eller inte.
Jag minns hur slut jag var och dessutom uppgiven. Detta var inget som nyss kommit, han hade hållt på länge. Jag minns att jag trodde att frustrationen skulle släppa och att lilla F skulle bli gladare när han började krypa men jag hade fel. Den här dagen var vi i alla fall hos BVC och jag berättade om hur sliten jag var och hur värdelös jag kände mig som mamma som aldrig aldrig kunde göra min son nöjd. Jag berättade att det var som att det enda han kunde tänka på var att lära sig gå, han genade mellan möbler men gick inte rakt ut på golvet. Jag skämdes över att berätta det jag gjorde, kände att jag klagade på något som alla stod ut med, eller snarare inte tyckte var jobbigt alls. Vår sköterska på BVC tittade på mig och sa ”Men jag har ju suttit här och sett i en timme hur han hela tiden rört sig. Hade han varit ett så aktivt barn men glad hela tiden hade det varit jobbigt för vem som helst, nu förstår jag om det blir övermäktigt.” Jag minns så väl hur mycket de orden betydde, för första gången förstod jag att det var okej att känna att det var tufft att orka med. På något vis släppte många stenar där och då, jag kanske inte var en så dålig mamma, lilla F kanske bara var såhär missnöjd utan att jag kunde påverka det. Jag fick till och med höra att han hade tur som hamnat just hos oss för vi orkade förmodligen ovanligt mycket och klarade även se hans behov. De är nog några av de mest värdefulla ord jag någonsin hört.
Den eftermiddagen var min mamma på besök. Lilla F lekte med henne när han plötsligt släppte hennes händer och klev iväg över golvet. Han gjorde det om och om igen. Minen i hans ansikte sa allt, detta var hans största dröm och det han strävat efter hela tiden under sina månader av frustration. På sin åttamånadersdag började lilla F gå ordentligt och ett par veckor senare gick han riktigt bra, tre veckor senare hade han nästan helt slutat krypa. Det dröjde inte många dagar efter de där stegen på åttamånadersdagen innan lilla F:s humör blev betydligt bättre. Utbrotten kom inte lika ofta, frustrationen släppte till stor del. Visst var det inte några slöa dagar vi hade men plötsligt fick jag så mycket mer tillbaka i form av leenden och skratt och allt började denna magiska åttamånadersdag.
Nu är det nästan ett och ett halvt år sedan allt detta hände. Idag är det lilla S som har sin åttamånadersdag. Jag känner mig lite sorgsen och glad samtidigt. Det är så härligt att lära känna den lilla varelse hon är men det skär i hjärtat att tiden går så fort. Hon är ingen liten bebis längre. Hon känns betydligt yngre än vad lilla F gjorde i samma ålder men samtidigt har otroligt mycket skett på slutet och det känns som framförallt kommunikationen med omgivningen utvecklats med stormsteg.
Det var nästan med gråten i halsen jag åkte till BVC även denna åttamånadersdag. Jag är otroligt trött, just nu är lilla F i en mycket tuff period, för honom och för oss. Att få ett leende av honom är ingen självklarhet och allt ska vägras, mat, sömn mm. När jag satt där med lilla S i stolen hos BVC och svarade på frågor insåg jag vilken skillnad det var från då till nu. Vilken skillnad det är mellan två barn men också vilken skillnad det kan vara på ett och samma barn. Med en tvååring i en riktigt testande period och med en åttamånaders känns dagarna tuffa ofta just nu, men de är betydligt enklare och roligare än med en åttamåanders för ett och ett halvt år sedan. Hade jag inte haft lilla F hade jag aldrig kunnat förstå och sätta mig in i situationen jag var i då. Lilla S är så många mil från hur han var. Visst kommer det dagar utan en enda glad min, men de är betydligt färre än de bra dagarna.
I två månader ungefär har lilla S suttit på golvet. Hon sitter där och leker och verkar inte bry sig om att ta sig framåt. Men så i fredags ställde hon sig i krypställning och eftersom åttamånadersdagen är en helt magisk dag så passade lillasyster på att ta sina första krypsteg denna dag. Hon har inte sådär bråttom som sin bror men det är ju helt otroligt att de var exakt lika gamla när de började gå och krypa. Mina älskade små hjärtan.