En speciell dag

Idag är verkligen inte en vanlig dag, idag är dagen för min och makens första semester utan barn. Vi två ska uppleva saker tillsammans och bara ägna oss åt varandra och oss själva. I ett liv för mindre än två och ett halvt år sedan var sånt här en självklarhet, idag är det en så stor händelse att jag har gått med pirr i magen flera dagar. Vi har spenderat en natt på hotell ihop men annars knappt varit ifrån barnen alls båda två. Det har nog varit ett eller två tillfällen under ett par timmars tid.

Att göra något vi två vuxna ihop och slippa vara på spänn, ha fokus på barnen precis hela tiden kommer vara bra för oss. Just nu är det tufft, riktigt tufft att ha två så små barn. Lilla F går igenom en riktigt extrem period och varenda sekund gäller det att ha koll så att han inte skadar sig själv, sin syster eller katterna. Många som upplevt tiden med barn med en riktigt tuff 2,5:årstrots känner nog igen den hopplöshet som lätt infinner sig när dagar kan gå utan att få se det älskade barnet le en enda gång. Lilla F har skrikit och gråtit sig genom dagarna, när han gråter då gråter även lilla S. Jag har nästan gått sönder de dagar maken jobbat och jag har gråtit mig till sömns av utmattning och uppgivenhet. Att få en paus från den just nu väldigt krävande vardagen är precis vad vi båda vuxna behöver. Kanske behöver lilla F en paus han med för jag är rätt säker på att han inte kommer vara lika extrem när vi är borta.

Det har känts lite läskigt att vi båda ska vara borta från barnen men inte alls lika illa som jag trott. Barnen har varandra, de är inte lämnade ensamma, det är en tröst. Det som framförallt är lugnande är att Lilla F är så förtjust i sina morföräldrar. Det var två lugna och trygga barn vi vinkade hejdå till.

Nu ska jag luta mig tillbaka i bilen och känna efter när lugnet infinner sig och kroppen och huvudet slappnar av.