En kärleksvandring

Det här är min dokumentation av en vandring, en dröm, ett mål, något jag längtat efter i fem år. Jag har haft ett sug efter en dagsvandring i Sälen helt i ensamhet sedan hösten 2012. Först nu har det blivit genomförbart. Jag har drömt i fem år, drömmar tenderar att växa till något stort och ouppnåeligt. Vissa gånger när drömmar blir sanna upplever vi en känsla av tomhet. Hur det blev för mig kan ni läsa här.

AJag har drömt om den här dagen i fem år och valde att dokumentera den med mobilkamera och anteckningar. De vackraste bilderna finns såklart i mitt huvud, de vill jag bära med mig för alltid.
8.23

Det är inte direkt någon trängsel på fjället såhär tidigt på morgonen trots att det är just nu tid för riktig magi. Solens strålar har letat sig över horisonten och skänker en gyllene ton till allt de når. Världen gnistrar och sprakar, färgerna blir starka. Det är frost på vissa ställen i gräset och på spänger och jag bländas nästan av det glittrande ljuset. På vattnet har det bildats en tunn ishinna. Ibland kan jag inte låta bli att trampa på en pöl bara för att höra det krasande ljudet av isen.

9.27

Jag har vandrat i en kyligare svacka ett tag där solen bara glittrar fram mellan träden då och då. Kontrasterna mellan skugga och ljus är stor. Jag får en verklig känsla av hur viktigt solljuset är för oss. Som en ljusexplosion av lycka når strålarna mig. Jag fylls av energi och glädje. Jag ska snart vända av uppåt och gå rakt mot dessa stålar.

10.05

Jag har vandrat uppåt, med solen i ögonen. En tunn slöja av moln har legat över solen och ljuset har varit starkt men behagligt. Porlande fjällbäckar har kantat min väg, ljudet måste vara bland det vackraste som finns. Med balansövningar och små skutt har jag korsat större bäckar, druckit av deras vatten och tagit mig uppåt. Handskarna har åkt av, jag har blivit varm av stigningen. Hittills har jag vandrat i lä men nu när jag närmar mig toppen kommer det bli ändring. Jag har passat på att ta en paus med kaffe nu när det är vindstilla och sitter vid en av bäckarna innan sista biten mot toppen.

10.33

Jag har vandrat uppåt, uppåt, uppåt. Bäckarna var ett tag vilda och forsade fram, jag balanserade över isiga stenar. Så blev de lugnare, porlade för att sedan försvinna helt. Leden är stenigare nu, klurig att ta sig fram på. Jag har nog alltid hög fart när jag rör mig framåt men vill stanna ofta och njuta av vyerna. Det går inte bara att stirra ner där fötterna ska sättas. Nu står jag på toppen, solen i ögonen och vinden i ryggen. Det är en omvälvande frihetskänsla. Allt det här är mitt, den känslan fyller mig. Hittills har jag inte träffat på en enda människa. Jag har kunnat gå i mina tankar obrutet.

11.05

Vägen utför går långsamt. Med vinden i ryggen och solen som värmer kinderna är det lätt att njuta, ta det lugnt och verkligen  se sig omkring. På fjällen längre bort glittrar småsjöar och de olika nyanserna av blått i det vågmönster som de olika fjälltopparna bildar ligger rakt i mitt blickfång under vandringen nedåt. Jag vill stanna upp i nuet och bara vara kvar på den här rofyllda platsen ett tag, utan några andra ljud än vindens sus och mina fötters trampade mot den mjuka marken.

11.35

På vägen ner blev jag tagen av en känslostorm. Det är nog inte så konstigt. Att få vandra i ensamhet över fjället har varit en dröm i flera år. Nu är jag här och får uppleva en av de där ofantligt vackra soliga höstdagarna. Minnen från omgivningarna vävdes samman med tacksamheten att få uppleva detta och då drabbades jag av påminnelsen om livets skörhet. Jag satte mig och lät mig känna, åt enorma blåbär, lika goda som stora. Så fortsatte jag nedåt och plötsligt dök Hemfjällsstugan upp så som den gör, oväntat men välkommet.

11.49

Jag har satt soppa på kokning och njuter vid solväggen i lä. Det är varm, jag sitter i bara underställda och njuter. Soppan ska koka ett bra tag till och jag ska bara blunda och låta solen värma mig.

12.49

Jag befinner mig på exakt samma plats som innan, solväggen vid Hemfjällsstugan. Jag är mätt, varm och det är dags att gå vidare. Det är inte likt mig att bli kvar så länge, jag äter och drar vidare. Idag är det helt annorlunda. Jag har längtat efter denna stund i fem år. Fem år av drömmar, då bygger man gärna upp visioner som verkligheten inte kan nå. Idag är en sådan dag ingen vision kan komma nära, en sådan dag det inte går att fantisera om för man fattar inte att de finns. Maten har puttrat i sin kastrull, solen har värmt, vyerna är allt jag kunnat önska och mer. Jag haft all ro i världen att bara sitta här och njuta. Det där suget på att komma vidare, vidare finns plötsligt inte. Fem år av drömmar och ändå hade jag inte kunnat föreställa mig något som stort som detta.

Den tjocka fleecen jag hade på morgonen har bytts mot en tunnare. Nu är jag redo att vandra vidare med solen i ryggen och vinden mot kinderna.

14.02

Uppåt uppåt uppåt. Det var lite tungt första biten, så som det alltid blir när man haft en längre paus. Så bröts fjällets tystnad av två korpar. Jag plockade fram kameran som legat i ryggsäcken tidigare. Korparna hann jag aldrig fånga men jag lät kameran fånga lite andra motiv. När jag kom till krönet kändes det som hela världen öppnade sig. Jag har ägnat en lång stund åt att blicka ut åt alla håll. Sikten är bra idag och världen sträcker ut sig framför mig. Nu är det inte särskilt lång promenad till jag når Stensjön, en plats jag ofta besöker. Efter det har jag inte lång vandring kvar tillbaka.

14.39

Stensjön lyser välkomnande blå idag, så som den gör när solen skiner. Jag ler och blir nästan tårögd av minnet från AIM, när vi stämplade kontrollen här. Likaså värmer det i hjärtat att minnas utflykten vi tog hit i somras med lekande barn, pannkaksstekning på stormköket och en lunchvila på fjället en riktigt fin sommardag.

Det är kyligt i blåsten. Handskarna har åkt på och blixtlåset på jackan är uppdragen hela vägen. Jag är innerligt tacksam över att jag valde pannbandet. Med rätt kläder känns luften uppfriskande, inte det minsta obehaglig.

15.07

Vägen från Stensjön till Gustavliften är hemma. Jag är så van att gå den biten att jag nästan blir blind för fjällets skönhet. Kanske är det också så att jag börjar bli mätt på intryck. Jag har varit ute i sju timmar. Istället för att ta till mig nytt känner jag att jag börjar avrunda och bearbeta. Det känns skönt, rofyllt, som att hela dagen samlas ihop och placeras i en vacker ask.

15.32

Jag älskar myrarna. Det är svårt att sätta fingret på vad det är med dom som gör dom så tilldragande men det spelar ingen roll. Jag ser dom och älskar dom.

Den sista delen av min vandring var det de glittrande myrarna som fullbordade en obeskrivligt värdefull dag. Jag har gjort det, uppfyllt drömmen. En ensam vandring på fjället, efterlängtad i fem år. När barnen nu blir äldre finns möjligheterna till detta i större utsträckning men jag tror inget kommer kunna jämföra sig men denna första gång, en höstdag så vacker att ord inte räcker till.